Bokstävlarna har alltid bråkat med mig

Svår konst. "Schreibunterricht" (1865) av Albert Anker.
Foto: Wikimedia Commons
Lars Gustafsson.
Foto: Kristoffer Hasselberg

Att lära sig att behärska alfabetet är en av barndomens största segrar.

Lars Gustafsson bjuder på en essä om kampen med bokstäverna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Om jag hade fötts som kines hade jag med största sannolikhet inte skrivit denna text. Jag hade som barn omkommit i någon av de ohyggliga hungerkatastrofer som drabbade landet decennierna efter min födelse.

Men anta att jag hade haft tur! Då hade jag alltså vuxit in i ett annat skriftsystem, med helt andra anspråk och andra regler. I stället för 28 tecken plus det tomma tecknet - som inte ska underskattas - hade jag fått lära mig tusentals ideogram. (En av de vanligaste ordböckerna har 10 000 skrivtecken som står för ett ord eller ett begrepp.)

Ibland tänker jag på detta västerländska fonetiska alfabet som blev mitt och hur jag har använt otaliga timmar av mitt liv med att blanda, kupera och placera ut dessa tecken. I mardrömmar kan jag se den långa strängen, den otäcka sträng av bokstäver som skulle slingra sig fram över åkrar, myrar, blockmarker från mitt arbetsbord om man drog ut texten ur de rätt många böcker jag har publicerat, till en enda rad.

Motvilja mot bokstäver

Bokstäverna kom i småskolans första klass i en läsebok, som mina klasskamrater ilsket förhånade för att min mamma hade försett den med ett skyddsomslag av gammal vaxduk med blå och vita cirklar. Medan alla andra hade mer eller mindre snygga pappersomslag.

Detta skapade hos mig ett slags motstånd, en motvilja mot "bokstävlarna", som jag aldrig riktigt har övervunnit. Lustigt nog känner jag alltid en egendomlig lättnad när jag sätts att stava mig fram genom en gammalgrekisk, en kyrillisk, ja till och med en hebreisk text.

Bakom dessa förnäma uråldriga alfabet gömmer sig ingen obehaglig kolerisk småskolelärarinna. De är, liksom den underbart innehållsrika notskriften som ska läsas horisontalt och vertikalt på samma gång, obefläckade. De har ingenting fientligt över sig.

Munter mätarlarv

Ur djupet av deras former stiger uråldriga bilder fram: det hus som hebreiska Beth bygger, skeppet Shin som seglar med tre master, ormen som slingrar i Lahmed. För att inte tala om de grekiska bokstäverna, där Phi, Pi och den stolta tjuren Alef alltid har varit mina favoriter. För att nu inte tala om stora Omega, denna muntra mätarlarv på väg mot en oändlighet, som hon dock aldrig når.

Dessa ursprungliga småskolans bokstäver hade färger. Jag minns naturligtvis inte längre om det var läsebokens färger eller min egen intuitiva uppfattning. Ö är självklart grönt, E är ljusrött, I är djuprött och A är gult. Det smittade av sig till ljuden. Det mörka U (som i västmanländska "djuren") är mörkgrön på gränsen till novemberskymning, medan det något ljusare U (som i "uppställning") är ljusgrönt. X är en kråka som kraxar och som bokstav är den följaktligen alldeles svart.

Det räcker inte med att kunna läsa. Skriva måste man ju också kunna. Så sent som för ett par år sedan pågick en livlig debatt i Tyskland om hur barnen ska lära sig skriva. De traditionellt mera konservativa sydliga förbundsstaterna höll fast vid den metod som jag mötte i skolan och som nu är avskaffad både i Sverige och USA: att lära sig en skrivstil med sammanbundna bokstäver som förväntas utvecklas till en personlig handstil.

Bläckplumpar och raseriutbrott

Alternativet i Tysklands norra förbundsstater, USA och i det moderna Sverige - att lära barnen skriva med mer eller mindre förenklade tryckbokstäver - förväntades möjligen också leda till en personlig handstil. Det gör den inte, kan jag fastställa efter att ha följt fyra barn i deras utveckling.

Hellre det än det avskyvärda välskrivandet i min egen skoltid. Finmotorik har författaren till dessa rader aldrig kunnat skryta över. Bläckplumparna, som utlöste förutsägbara raseriutbrott från lärarinnan, de skarpa stålpennorna som under timmens gång skar allt djupare in i höger pekfinger - allt formade sig till en raffinerad tortyr.

Särskilt hatade jag skrivbokstäverna stora F och lilla S, som var alltför lätt att vända bakfram. Den senare framkallar fortfarande ett slags vikarierande panik när jag ska skriva upp det numera så flitigt använda @-tecknet. Pennan måste rotera minst tre varv innan jag vågar mig in i det inre av detta tecken.

Skrivmaskinen som befriaren

Vilken oerhörd lättnad när jag fick min första skrivmaskin! Hade jag varit ådömd att skriva allt för hand i hela mitt liv hade jag med säkerhet aldrig blivit författare.

Skrivmaskinen, denna mänsklighetens vän och befriare (minst 80 volymer har jag skrivit med två pekfingrar och höger tumme) visade sig bara vara ett första steg på en befrielsens bana. Underbara elektroniska skrivprogram!

Friheten att gå in med prompten varhelst man vill i en text, som alltså i princip är friheten att skriva i början i mitten och på slutet i samma arbetspass har alltid kommit mig att tänka på fångarnas kör i Beethovens opera "Fidelio", när de stiger upp i dagsljuset ur sitt underjordiska fängelse.

Lästips: Artiklarna "Alfabet" och "Hebreiska alfabetet"på Wikipedia.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.