Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hela ditt liv i en röd hård Samsonite

Ali Gharavi.
Foto: Privat

Sedan den 5 juli sitter den svenske människorättsaktivisten Ali Gharavi fängslad i Turkiet. För att uppmärksamma hans öde publicerar Expressen i samarbete med Amnesty hans debutnovell "Flykt"  i svensk översättning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELL | FLYKT. Det här är turkvällen då du ska försöka fly från ditt land.

Du vet om att du har tur, va?

Du ska få flyga ut från Teherans flygplats. Din moster var tvungen att vandra genom de snöiga bergen i Azerbadjan.

Du får säga adjö, om än bara till dina morföräldrar. Din moster var borta på tio minuter.

Hon sa inte adjö.

Jo, nog har du tur alltid.

Men du känner inte att du har tur. Du känner egentligen ingenting. Rädsla, förstås. Men nuförtiden är rädsla en ständig följeslagare, klibbande som en annalkande migrän under din hud.

Och vardagslivet erbjuder möjligheten att bli skjuten på gatan, bli bombad från himlen, bli attackerade av mobben på gatan, bli arresterad av moralpolisen, bli kidnappad på stadsbussen av äckliga män eller jagad på skolan av äckliga pojkar.


Nuförtiden målar vardagslivet den vidsträckta tavlan i din själ med yviga penseldrag av skräck.

Men i kväll, om du lyckas komma ombord på planet, blir det din sista natt hemma. Revolutionen har fått fäste och revolutionärerna tolererar inte din sort, med dina västutbildade föräldrar, din feministiska moster, din morbror avfällingen, din morfar generalen. Revolutionen tänker rensa ditt korrupta tänkesätt och din dekadenta livsstil.

Så din avresa har hållits hemlig. De har inte bett dig resa, de tillåter dig inte att resa. De kräver att du och såna som du ångrar er, att ni blir några andra. Även i ditt eget hem måste du anpassa dig efter deras önskemål. Du måste låtsas förfärad av det de har stämplat som ondska, glädjas av deras version av lycka. I ditt hem, i ditt land, har du blivit en utböling. Att du nu lämnar utan att ens ha blivit beordrad att lämna bekräftar den smygande känslan av att du inte längre hör hemma här.


De har misshandlat din moster på gatan, de har trakasserat dig i skolan, de har spottat på din mamma på marknaden, de har hotat din morfar i hans eget hem, de tänker skicka dig att segra eller dö i ett krig som inte kan vinnas, de har tvingat sig in i ditt mest privata rum för att ge dig sin tolkning av frälsning.

I denna nya sociala struktur är du en oönskad smitta, men tillåts inte lämna. Att lämna är att smita, tassa i väg som ett fegt litet skadedjur.

Och ändå måste du vara tacksam för möjligheten att välja ditt liv i stället att styras av någon annans övertygelse, även om det innebär att lämna din familj och ditt land när de som bäst behöver dig. För din flykt är du rentav förunnad en resväska – en röd hård Samsonite – och tre veckors respit för att packa ner en livstid. Tur igen, eftersom din livstid bara är 16 år. Först välkomnar du denna distraktion från världen utanför och osäkerheten inombords.


Men även detta är en utmaning. Det är bara en resväska, trots allt, och du kan stoppa ner i den vad du vill, så länge den väger under 30 kilo. Det du tar med dig ska du behålla länge, det du lämnar kommer du aldrig se igen. Vilka böcker tar du? Hur väljer du ur en samling på 400 leksaksbilar? Ska du lämna din fars kamera av märket Zenit, ditt mest värdefulla arvegods? Ska du lämna din kompletta samling av Tintinalbum? Kanske är det här din version av ett Tintinäventyr. Han verkar ju alltid kunna resa med lätt packning till främmande platser och hitta nya vänner. På tal om vänner kommer du förstå inte kunna packa ner dem i väskan. Ingen av dem kommer mer dig, och ingen av dem vet att du reser.

Budskapet om denna monumentala händelse som påverkar ert liv och eran vänskap måste stanna i din hals, du måste strypa de små orden som kittlar dina stämband från den luft som hade kunnat hjälpa dem fly. Dina vänner kommer inte veta något förrän den första dagen i elfte klass. De kommer tåga in i ditt klassrum på andra våningen på höstens första dag, höra ditt namn i uppropet, se att din stol är tom, och inse att den alltid kommer vara det. Att du nu lämnar ditt hem och din hemstad, Teheran, är en hemlighet förklädd till sommarlov.


***


På denna månlösa natt klockan två på natten står du med uppspärrade ögon i trappan som går till den inmurade trädgården till ditt hem, intill en svällande resväska, spejande ner mot blommorna, familjens Mitsubishi Gallant och den tunga järngrinden som leder ut mot den mörka gatan. Dina ögon blickar mot den lilla busken med molnlika blommor, under vilken du hjälpte till att gräva ner morfars militära medaljer, bortom fläcken på en sten där du brände din mosters poesi.

Du tittar på den smutsfyllda dammen där du övade dig i längdhopp och militär krypning, där du sköt med luftpistol på konservburkar och byggde snöfästningar med det som skovlats ner från vintertaken. Du stirrar mot den lilla nischen mellan blomkrukorna och trappan till källaren, där du brukade gömma dig med din mormor under de nattliga räderna och tillsammans red på gungbrädan av panik och nyfikenhet tonsatt av luftvärnsmissilerna.

Knarret från husdörren bakom dig får saker att sätta i gång. Din mor och dina morföräldrar går ut och processionen mot det mörka okända börjar.

Plötsligt är allt sprakande, alla sinnen öppna. Ditt grepp om resväskans handtag skakar och kränger medan du släpar väskan nerför trappan och ut på uppfarten. Varje spricka på marmorstegen är synliga, påminnande om alla dagar du låtsades att de var kartor över främmande platser långt härifrån. Den flagnande färgen på ledstången skrapar mot din hand, samma färg som du en sommar målade fel och fick vänta på att torka innan du skrapade och blästrade bort den och målade om, fel.


Den bruna Mitsubishin står där tyst, strålkastarna blygt riktade framåt, samma strålkastare du hjälpte till att tejpa över med sönderskuren blå pappkartong för att kunna köra genom luftanfallens mörkläggningar. Du låter fingrarna löpa över den gropiga motorhuven, på framrutan och den trasiga backspegeln. Dina ögon granskar baksätet för kvarlämningar av tidigare åkturer, smulor av chokladpuffar och pistagenötter, eller karamellerna som din farfar med en klockas regelbundenhet bad att få på väg mot Kaspiska havet: Två tack, en till varje kind, för du vill gå i balans genom livet.

Du lirkar loss din fuktiga handflata från Samsonitens handtag för att vidröra den svala garagedörren. De imponerande, tre meter höga metalldörrarna som skyddade er så mycket de kunde från busar och kulor, som tackade dig för ett välgjort målarjobb med att avslöja hemligheten bakom att öppna dem med bara en hand, dörrarna som gnisslade missnöjt när revolutionens milis stormade in i ert hem, när de inte kunde hålla dem ute, nu kommer samma dörrar att gnälla för att de inte kan hålla er inne.


Marmorns glänsande snittytor, guppen i uppfarten, aromen från smutsfläckarna, blommorna formade som rökmoln, den repiga målarfärgen, dina många ögon i den trasiga backspegeln, alla sträcker fram osynliga armar som vill omfamna dig, vill hålla dig kvar hemma ett ögonblick längre.

Men det är din mormors verkliga, öppna famn du märker att du kastar dig i. Hennes kram är alltid mjuk och trygg, men för första gången är den också spänd. Hon talar inte, ställer inga frågor, men hennes staccatoandning visar dig tusen gånger om att hon nu skiljs från sitt första barn, din mor, och sitt första barnbarn, du. När du sätter dig i den väntande taxin, ivrig att störta fram mot en okänd och äventyrlig resa, måste hon gå och stänga den gnälliga metalldörren, gå förbi den tysta bilen, uppför marmortrappan, in i huset, för att möta de tomma rum som hennes sista barn och barnbarn en gång kallade sitt hem.


***


Den sömniga staden gör sitt bästa för att undgå uppmärksamhet utanför taxifönstret: en morgonpigg gatusopare här, en haltande byracka där. Azaditornet, den vita triumfbågen från en tid som nu känns avlägsen, blinkar förbi ditt fönster som om det ignorerade en inkräktare, eller kanske är det för sorgset för att se dig i ögonen och ta farväl.

Flygplatsen är vaken och dränkt i starkt ljus och brusande, hektisk aktivitet. Du och din Samsonite följer din mamma och hennes genom dörrarna och vidare mot avgångshallen. Någonstans på andra sidan den här labyrinten står flygplanet som kommer att lyfta bort er härifrån – om ni kan ta er dit.

Du måste lyckas ta dig igenom en hinderbana av kontroller utan att avslöja din ålder. Det är inte officiellt förbjudet för sextonåringar att lämna landet. Liksom det inte är officiellt att sextonåringar dör som flugor vid fronten.


Din brist på ansiktshår och ”flickiga” röst har varit föremål för dina klasskamraters och kusiners ständiga pikar. Men här är det en tillgång att vara prepubertal. Din mammas pass, i vilket du står angiven som ett medföljande barn, ligger nu inne i hytten hos kontrollanten. Tjänstemannen tillbringar oändliga sekunder med det, jämför bilden med din mammas ansikte, lämnar oceremoniöst över det och vinkar er vidare. Det första hindret är avklarat.

Därefter vill bagagekontrollanten att du ska ta din väska och följa med honom till hans bord. Han bär en grå, svettfläckig skjorta med ärmarna upprullade till armbågarna, svarta dammiga byxor och utslitna svarta skor omgjorda till sandaler med vilka han hasar över terminalgolvets släta mosaik på väg mot sin station.

Kontrollen är avsedd att förhindra illegal export av varor. Men haken är att det inte finns några bestämmelser för vilka varor som är illegala. Du är utlämnad åt hans godtycke: åt vad han anser vara olagligt, vad han kan vilja behålla för sig själv, om han tycker om ditt ansikte. Du ser din mamma undergå en liknande behandling med en större resväska och en stor kvinna i slöja. Kvinnorna är mer livliga, rotar och plockar upp en av blusarna, säger något till det rodnande ansikte hos den som viker och lägger tillbaka.


Det är mindre fientligt hos din kontrollant, i alla fall i början. Han ser bara till att alla föremål stökas till en aning, den Tintinbok du inte kunde skilja dig från bläddras igenom med en fnysning, travarna av tröjor och byxor knölas och dras ut, några sockor singlar genom luften, din Rubiks kub får sig ännu en omgång. När så din resväska är föredömligt genomtröskad viftar han bort dig från sitt bord. Så fort du lyckas stänga din Samsonites käftar runt dina kringströdda saker kan du ta dig förbi hinder nummer två.

Men du dröjer och kommer strax få betala för det, för att söla bredvid dessa nya landsmän drar till sig uppmärksamhet, och uppmärksamhet innebär interaktion, nästan alltid av den otrevliga sorten.

Plötsligt tittar han på dig igen.

”Är det där din bruna påse?” pekar han mot den bruna papperskassen vid dina fötter. Du bär den åt din mamma, en symbolisk hemodlad souvenir åt hennes vän i Tyskland.

”Ja, det är vår.”

”Vad är det i den?”

”Gurkor.”

Han skrockar till.

”Har ni planerat en picknick?”

”Nej, Agha [herre, övers. anm.].”

”Ska ni ta med er … (vid det här laget har han hällt gurkorna över din klädhög och räknar dem) … de här elva gurkorna till Tyskland?”

”Ja, Agha.”


Han vänder sig mot en annan bagagekontrollant och flinar, ”Asghar, kolla här, han har tagit med gurkor till oss. Hoppas han har bröd i nästa väska och ost i fickorna, jag börjar bli hungrig. Hörru grabben, du har inte bulgarisk ost med dig?”

”Nej, Agha.” Du vet inte om du borde le eller borde vara irriterad, eller ingetdera.

”Vänta lite. Gömmer du något i de här gurkorna?”

Du väljer att le. Det är ett dåligt val.

”Tycker du jag är rolig? Gömmer du guld eller smycken i dem?” säger han, den här gången utan smilgropar, och en aningen hotfull åtbörd i din riktning.

”Nej då, Agha!” 

”Har de inga gurkor i Tyskland?”

”Inte persiska som de här, Agha.”

”Jaha, du måste äta en av dem nu, så vi vet att det verkligen är gurkor.”


Och det är så du finner dig, klockan 4.20 på morgonen på din sista dag i ditt land, stå och bita i en slumpvis vald gurka från din hög med ovikta kalsonger. Du tänker på ett djur på zoo, som utför konster för att roa sina tämjare. Medan mannen stirrar på dig med armarna i kors tuggar du ljudligt på gurkan. Som tur är har den ständiga stressen av flykten gjort dig mentalt avtrubbad från det faktum att det gods du verkligen är på väg att smuggla ut är ditt eget liv. Så du står resignerat och ser på medan mannen undersöker varenda gurka-eller-smuggelbehållare (det är gurkor, visar det sig) och sedan torka av sina händer på den rena blåa mammastickade tröjan, medan han hela tiden tjatar på dig att tugga fortare för det här är minsann ingen fruktmarknad där du kan stå och hänga. Genom hörnet av ett fönster långt bort ser du en glimt av stjärtfenan på en jumbojet, bortom en annan passkontroll, väntande.


***


Din nästa uppgift är att stå i kön till männens kroppsvisitering. En tjänsteman traskar ner längs kön och kräver att få se ditt pass.

”Jag är med i min mammas pass.”

”Jaha och varför är du inte med henne? Du kan inte bara springa runt här själv. Du får inte skiljas från personen i vars pass du står med.”

”Vi sa det, men bagagekontrollanterna skilde på oss.”

”Vad var det för idiot som sa åt dem att skilja på er?”

Paniken slår till och du besvarar den retoriska frågan, begriper för sent att tystnad hade varit ett bättre svar.

”Agha, det är för att jag är en pojke och för att min mamma måste gå till kvinnornas bagagekontroll, de sa att det är regeln att bara systrar får öppna systrars väskor.”

”Håll tyst din pratkvarn! Det är tillräckligt illa att du står och hänger här som en borttappad get.”

Han tar tag i din armbåge och släpar tillbaks dig till början av kön och beordrar dig att stå kvar där, han skickar en syster i slöja att gå och leta upp din mamma för att visa upp passet.


I din skenande fantasi är du på väg att släpas i väg till ett fängelse eller en mörk källare eller någon annan fasansfull plats. Under tiden bråkar systern med brodern. Hon har redan kollat dig mot passet, säger hon (trots att du aldrig har sett henne förr). Så blir du skakad i armbågen och utskälld för att du inte sa det från början. Alla år av lögner och knep för att överleva har ändå inte gjort dig så pass skicklig att du kan bekräfta andras lögner i förväg.

Han släpar dig till början av kön. Han grymtar att du är dum, att han är arg på att du slösat hans tid, att ungar som du borde straffas, att du gömmer något, att han inte är att leka med, att han tänker hitta det du döljer, att han ska lära dig en läxa. Han föser dig genom den mittersta av fem dörrar, för snabbt för att du ska hinna uppfatta vad som står på skylten. Han säger åt dig att ta av dig alla kläder förutom kalsongerna, och göra det genast, medan han går och hämtar en nyckel för att låsa dörren.


Rummet är litet, rektangulärt och vitt, brett som dina utsträckta armar, sju steg långt från den ena dörren till den andra. Bakom den höfthöga, smutsvita, sladdriga tygskärmen som delar upp rummet finns en höfthög bänk av sval, slät metall, bucklig och fläckig här och var. Väggarna är kala och en enda, skarpt lysande glödlampa hänger naken, utom räckhåll uppe i mitten av det höga taket. Inom dig bråkar rösterna, en som försöker få dig att tänka på rummet som en vänthall (varför skulle här annars finnas två dörrar?), en som är övertygad om att rummet är en fängelsecell (varför skulle han annars behöva en nyckel för att låsa dörren).

Medan du väntar på att mannen ska återvända, för att vara ensam med dig med glödlampan som enda vittne, kan du inte förmå dig att klä av dig. Du står där förstelnad, biter dig i läppen, kämpar mot tårarna, känner blodet försvinna från dina knutna nävar som fortfarande håller i väskan och papperspåsen.


Till din förvåning öppnas hallens andra dörr och en äldre man i en gammal uniform kliver in. Han är vårdad, allvarlig och myndig. Han är kvar från den gamla gränsvakten, förklarar han.

”Vänta här en stund är du snäll”, säger han och glider förbi dig för att öppna den andra dörren. Han lutar sig ut med överkroppen och du hör hans del av samtalet:

”Jag expedierar den unge pojken i Nummer Tre.”

”Nej, jag har det under kontroll – ”

”Ja, jag ska se till – ”

”Nej, det ska du inte. Jag har sagt till dig att – ”

”NEJ! Visst, berätta för chefen Broder Lari.”

Sen muttrar han något för sig själv, förbannar djävulen över att han fått slödder som kolleger.

Han förklarar för dig att han är en gammal gränstjänsteman. Han säger åt dig att inte vara rädd.

”Ja, Agha.” Du lyder i ord, men inte i tanke, för nuförtiden litar du inte på någon utom dina egna familjemedlemmar (och inte några av dem, heller).

”Vad sa den andra tjänstemannen till dig?”

”Ingenting, Agha. Han var arg för att jag och min mamma inte stod i kön tillsammans.”

”Du borde ha sagt att det är deras egna regler.”

”Jag försökte, Agha, men han tyckte inte om det heller.”

”Finns det något de tycker om?” frågar han, mest till sig själv, skakar på huvudet och tecknar åt dig att gå bakom skärmen. Han ber dig ställa dig bredvid bänken, ta av dina byxor och ge dem till honom. Din kropp lyder medan ditt medvetande bara kan hantera snapshotbilder: dina händer på ditt bälte, din knäskål som glider ur byxbenet, mosaiken bredvid din sko, rynkan i byxorna som slätas ut när du lyfter upp dem, mannens håriga hand när han sträcker sig fram, de lösa mynten som snurrar på golvet, mannen som griper om byxbenen, hans händer som känner över sömmar och fållar. Hans röst rycker dig bort från bilderna.

”Har någon sytt in något i sömmarna?”

”Nej, Agha!”

”Inte ens en liten guldkedja?”

”Nej, Agha!”

”Jag tror dig.”


Han säger att han måste visitera dig. ”Jag har en son i din ålder”, säger han, ”runt tretton, eller hur?” Du nickar utan att rätta honom. Han känner genom din skjorta i armhålorna och på sidorna, sen över din bak och dina ben. Han säger att han inte tänker känna på dina könsdelar och titta i stället.

Han tittar, och du vet inte vad som ska hända härnäst. Det är ett av de tillfällen då härnäst dröjer länge, länge.

Sen går han bort från dig.

”Det var allt”, säger han.

”Åh?”

Han går runt skärmen och säger, ”Skynda dig att klä på dig och gå härifrån.” Han går ut genom dörren du kom in genom.

Du dröjer inte kvar.

Du tar på kläderna så fort du kan och går ut genom den andra dörren, ut ur det vita, solkiga rummet.

Du är nu i en terminal med stora fönster. Du kan se en Lufthansa-jet ute på landningsbanan.

Bankningar på glasväggen bakom dig får dig att vända dig om. Det är din mamma som tecknar åt dig. Du går närmre men det är omöjligt att urskilja orden i hennes dämpade röst bakom glaset. Hon visar ett halsband i sina händer och tecknar åt dig.

Du rycker på axlarna och kisar.

Hon tecknar åt dig att gå tillbaka genom hallen till andra sidan.

Nej, tänker du men du går.


Du öppnar den andra av de fem dörrarna, dörren bredvid den du just gick ut genom. Därinne sitter mannen som ville straffa dig på huk bakom en annan man som har byxorna nerdragna och benen isär, tjänstemannen frågar var det är gömt och den nakna mannen fortsätter lova och svära med skakande röst att han inte har gömt något.

Ingen av dem ser dig. Du bara backar och lämnar dörren öppen. Du går tillbaka till glasväggen där din mamma ser dig igen. Du bara står där och skakar långsamt på huvudet Nej. Något i ditt ansikte får henne att förstå så hon tecknar med handflatan att du ska stå kvar där du är.

Så du står kvar där du är, farligt nära dörren där vuxna arga röster sipprar ut.

Från en annan av dörrarna kliver den äldre gränsvakten ut. Han håller i påsen med gurkor. Han slänger dem i händerna på dig och viskar hårt:

”Grabben, har du ätit åsnehjärna eller varför är du så dum? Jag sa ju åt dig att gå härifrån. Fattar du inte vad en kroppsvisitering kan innebära? Gå så långt bort härifrån du kan och titta inte tillbaka, begrips?”

Du tittar inte mot den halvöppna dörren. Du säger ”Ja, Agha.”


När din mamma väl har tagit sig ut har många andra kommit från gränsvakternas hall: först den nakna, grenslande mannen, chockad och tårögd, sen många kvinnor som kommer ut två och två, viskande och kluckande sin skepsis och indignation. De går alla genom dubbeldörrarna där flygbolagets disk och trappan upp till transitbussen väntar.

Vid det här laget är det mitt på dagen. Du och tio slokande gurkor är så gott som strandsatta i den här tomma inglasade terminalen, grubblande allt tänkbart om var din mamma kan ha hållit hus under de senaste timmarna.

Och så kommer hon ut, med rodnande kinder, huvudduken klistrad mot bakhuvudet. Hon ser dig och skyndar sig åt ditt håll. Hon rusar på det där diskreta sättet som kvinnorna i din familj har, med fötterna trampande och överkroppen orörlig, flytande fram som på ett transportband. Hennes ögonbryn visar att hon är arg, hennes torra ögon att hon är bestämd. Du vill skrika och krama henne men istället lyfter du upp ditt bagage och skyndar för att följa med hennes snabba kliv mot flygbolagets disk.

Varför tog det sån tid, frågar du, och hon förklarar att ”systern” som visiterade henne vägrade låta henne ta med sig halsbandet, så hon var tvungen att gå tillbaka hela vägen till parkeringen för att lämna sitt halsband med din morfar, och sen stå i alla köer för att komma tillbaka till ”systern” och bli visiterade igen.

”Var du tvungen att klä av dig naken?” kastar du ur dig.

”Va?” hennes huvud rycker till åt ditt håll.

”Ingenting.” Du förmodar att hon slapp. Du är trots allt sexton och känner dig inte längre bekväm med att prata med henne om nakenhet. Men du klamrar dig fast vid tron på att hon var en av de som hade tur.


När du kliver upp för trappan som en av de sista passagerarna, koncentrerar du dig på flygplanets öppna dörr, den mörka portalen bort från dagsljuset från sista dagen i ditt hemland. Du tvekar ett ögonblick vid ingången och flygvärdinnan hälsar dig välkommen. Du sneglar på henne, och sedan på den vaga siluetten i Lufthansaemblemet tryckt på panelen därinne, en ensam, smal trana som flyger uppåt och bort. Du tittar inte bakåt mot terminalbyggnaden där du passerade genom så många hinder. Du tittar inte åt höger mot de snötäckta bergen i fjärran. En varm bris susar förbi när du kliver över tröskeln. Ditt lands farväl är ett sista varmt andetag som rufsar i ditt hår. Det får räcka.

***

Timmar senare, när du ser bergen rulla långsamt under dig som en glidande, skrynklig, brun filt, meddelar kaptenen att planet har lämnat Irans luftrum. En spontan applåd utbryter, följd av några kvinnor som tar av sina huvuddukar och skynken, fjärilar som bryter sig ut ur sina kokonger på väg mot ett nytt liv. Du tittar bakåt genom fönstret, sträcker din nacke för att se den inbillade gräns du nu har passerat på väg mot din förmodade framtid. Inom dig, genom all uppståndelse, påminner en svag röst om att du på något sätt har destillerat hela din familj i bara din mamma, och hela ditt liv i en desperat hoprafsad hög med kläder i en röd hård Samsonite.


ALI GHARAVI

IT-konsulten och människorättsexperten Ali Gharavi greps den 5 juli i Turkiet. Han var på plats för att föreläsa om IT-säkerhet under en workshop anordnad av Amnesty. Sedan dess hålls han, trots svenska och internationella protester, fängslad på oklara grunder.

Gharavi är född i Iran och numera svensk medborgare, bosatt i Kalmar.

Gharavi är också verksam som skönlitterär författare. Debutnovellen ”Flight” skildrar hans egen flykt från Teheran som barn och har nyligen publicerats i tidskriften New Statesman.

På Bokmässans sista dag, söndagen den 1 oktober, läser Gharavis hustru Laressa Dickey upp novellen i Amnestys monter.

Av Ali Gharavi

Översättning Jens Liljestrand