Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Boken om Peter är en gravsten som börjar tala

Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
”Peter. Tid”.

Förra sommaren mördades Dmitri Plax son Peter. 

Göran Greider förstummas av det smärtande minnesarbetet i boken ”Peter. Tid”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. På kyrkogårdar och begravningsplatser händer det att man går förbi en gravsten med ett namn och två årtal som visar att den döde bara levde på jorden i fem eller tio eller femton år. Man stirrar på gravstenen en stund, räknar fram barnets ålder igen, studerar de exakta datumen om sådana finns, och känner med hela sin varelse att detta är fel, att det strider mot naturens lagar och all mänsklighet att ett barn dör. Ett namn och några årtal är allt man har – gravstenen är en bok som inte går att öppna. 

Men Dmitri Plax bok ”Peter. Tid” går att öppna. Jag läser den som en gravsten som börjat tala med mig. Jag kommer aldrig att glömma denna bok men heller aldrig läsa om den, ty den smärtar för mycket. ”Det har inträffat något hemskt och din son Peter är avliden.” De två polisernas ord en augustikväll förra året upprepas då och då i Plax sorgebok. Det är de ord som varje förälder fruktar allra mest i denna värld. Och de står bara där, inristade på svart botten.

Vad gör en människa, vad skulle jag själv göra, när ingen tröst finns?   

Tiden stannar. Poliserna anlände en i gammal mörkblå Volvo för att ge beskedet

En sommardag för ett år sedan mördades författaren och översättaren Dmitri Plax sextonårige son Peter på en badstrand och den som mördade honom med en yxa var sonens kompis. Mordet saknar motiv. Det är lika obegripligt som en stum sten.

Tiden stannar. Poliserna anlände en i gammal mörkblå Volvo för att ge beskedet. Och pappan, Dmitri, faller rakt ner i ett liv av – ja, förnekelse. Han erkänner helt enkelt inte att sonen tagits ifrån honom. Det är utgångspunkten i denna sorgebok – som Plax inte ens kallar bok; det här är saker, till synes triviala hågkomster, han skrivit ner under månaderna efter att dödsbudet kom. Är det litteratur? Javisst, men ännu mer ren existens, renskrapad från all retorik. Och ren kärlek till ett barn, en tonåring, som inte längre finns.

Varför mördade de min Peter? Varför mördade de min Peter? Frågan upprepas vanmäktigt genom boken. Fadern skriver också ut den på sitt andra språk, vitryskan. Så varför skriver han denna bok? Svar:  

Jag har en uppgift.

Jag måste stoppa tiden.

Varje sekund, timme, vecka, månad för dig bort

från mig. Förvandlar dig till ett minne.

Jag vill inte det.

Jag vet att jag kommer att misslyckas. Det spelar

ingen roll. Jag vet att du är evigt fast där, i den

fredagen. Och min tid bara forsar fram. Det spelar

ingen roll.

Det är som om detta står på baksidan av den stumma gravstenen. Sedan lutar man sig – jag skriver ”man” för att det känns alltför påträngande att skriva ”jag” – närmare intill denna tigande sten. Och då hörs plötsligt en massa glada skratt! En pappa skojar med sin son, och sonen skojar tillbaka. De har roligt i den lilla lägenheten, där vardagsrummet blivit ett musikrum där Peter spelar klassiskt piano (de pratar en hel del om pianister). Det är som om alla de svunna nu:en och ögonblicken av vardagsliv plötsligt för evigt ändå finns kvar där. Pappan, Dmitri, hejdar tiden, återvinner den, alla de ögonblick han spontant kan komma åt, i sina fragmentariska minnen av en älskad son.

Ibland läser jag denna gripande bok som en lekfull dadaistisk poesiantologi och ler framför en dyster gravsten.

Här är dialogen med en repliksnabb tonåring, utskuren ur tiden och tårar rinner ur denna skrift i stenen: 

Peter! Varför tog du inte ur badbyxorna och

handduken?! Det luktar som jag vet inte vad!

Pappa, varför är du så arg? Det gör väl inget.

För att du inte tänker på sånt! För att du tar

för givet att någon annan plockar dina grejer ur

ryggsäcken och lägger dem i tvätten. Eller ställer

tillbaka det du tagit ut. Eller städar ditt rum för den

delen!

Lugna ner dig, Papoon. Kolla, jag tar ut allting

ur ryggsäcken…och…lägger det i tvätten. Det tar

cirka en och en halv sekund. Ok, fem och en halv.

Jag är en trollkarl! Allt är bra igen. Och. Jag kanske.

Kanske. Kan dammsuga mitt rum. Men bara mitt

rum. Deal?

Vi får se.

”Kanske”, sa jag. Det är ett ord med viss ambi-

valens i betydelsen. Ja?

Du är en babblare, det är vad du är.

Jag är babblarnas babblare. Ja. Haha! Baboon,

Kom jag ska visa dig nåt.   

 

Ibland läser jag denna gripande bok som en lekfull dadaistisk poesiantologi och ler framför en dyster gravsten – men så vänder jag på ett blad och det ofrånkomliga står där igen: 

 

Allt jag trodde på visade sig vara fel. Allt är

raserat. Jag brukade säga till dig att meningen

med livet är själva livet. Att du ska fortsätta leva

oavsett vilka motgångar du än stöter på, för det

är så många i din familj som inte fick leva, som

försvann i kriget, i Förintelsen. Men så fick inte du

heller leva. Vad är meningen då? Ingen mening.

Allt är fel. Allt.

 

Jag tackar denna pappa för att han lät stenen tala.

 

PROSA

DMITRI PLAX

Peter. Tid

Ersatz, opaginerad. 

 

Av Göran Greider

Dmitri Plax är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras hans bok av Göran Greider, poet, författare och chefredaktör på Dala-Demokraten.