Boken är kvinnopolitisk feel good men litterärt intetsägande

RECENSION. Ung, lovande – och kvinna. Hillary Rodham Clinton hamnar nästan direkt i rampljuset. Det är tidigt 70-tal och hennes radikala examenstal vid Wellesley College uppmärksammas av tidskriften Life. A-studenten Rodham är då på väg till Yale, och hennes bana tycks utstakad. Liksom den något äldre, sedermera ledamoten av USA:s högsta domstol, Ruth Bader Ginsburg, verkar hon förutbestämd att som jurist kämpa för kvinnors rättigheter och jämställdhet. 

Hon bärs fram av den andra vågens feminism.

Men så händer något. Vid Yale träffar Hillary en snygg och karismatisk student från Arkansas. Bill Clinton. Han gillar att skämta lantligt om vattenmeloner, men har i själva verket siktet inställt på två saker: presidentskapet och kvinnor. Trots att han långtifrån verkar vara den trogna typen, blir Hillary hjälplöst förälskad. Mot bättre vetande flyttar hon med honom till Arkansas där han inleder sin politiska karriär, medan hon lär sig den urgamla konsten att frodas i skuggan av en framgångsrik man. 

Resten är historia.

Jag kan förstå varför Curtis Sittenfeld har velat skriva en kontrafaktisk roman om Hillary Clinton. Efter det chockartade nederlaget mot Donald Trump i presidentvalet 2016, är vi många som desperat önskar att det gick att resa tillbaka i tiden och vrida utvecklingen åt ett annat håll. 

Tänk om Hillary hade vunnit.

Tänk om Hillary hade vunnit. Hade USA fortfarande varit med i WHO, stöttat Paris-avtalet, öppnat för en vänlig dialog med Kina? Hade polisbrutaliteten och rasismen mot afroamerikaner minskat och välfärden ökat? Hade Donald Trumps twittrande förblivit föremål för skämt i marginalen, snarare än tolkats som skrämmande signaler från ett nyckfullt och diktatoriskt världsledarskap?

Kanske inte. Men Sittenfeld gestaltar ett scenario som känns attraktivt därför att är rimligt. I ”Rodham” får Hillarys tvivel på Bill, förorsakat av hans otrohetsaffärer, henne att bryta upp från Arkansas och börja sitt liv som singel. Som läsare får vi följa henne då hon under flera decennier bygger sin egen framgångssaga, först som lektor i juridik, sedan som senator och så småningom som presidentkandidat. Då och då korsas hennes och Bills vägar, vilket får henne att ömsom ångra, ömsom bejaka sitt livsval.

Vad är det författaren velat tillföra?

Sittenfeld skriver en journalistisk prosa, som stilistiskt lånat från de oräkneliga biografierna och dokumentärerna om Hillary Clinton. Allt för mycket, tycker jag. Vad är det författaren har velat tillföra? Kvinnopolitiskt är ”Rodham” en tänkvärd feel good-bok, men som litterär upplevelse är den intetsägande. Behöver vi verkligen skönlitteraturen för att ytterligare begripa ett livsöde som är så genomlyst som Hillary Clintons? Själv tycker jag att tevedokumentären ”Hillary” (SVT Play) ger ett mer mångfasetterat, intimt och konstnärligt fullödigt porträtt, än det ”Rodham” har att erbjuda.

Curtis Sittenfeld menar sig förstås ha skrivit mycket mer än en pseudobiografi över en före detta presidentkandidat. På Twitter konstaterade hon redan 2019: ”Jag tror på allvar (i dag i alla fall) att jag kan ha skrivit den stora amerikanska romanen.” 

Om det visar sig vara sant, är det dåliga nyheter för romankonsten.

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Lejonburen”.