Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Boken är en uppgörelse med svensk offentlighet

Arne Sucksdorff och skådespelare under inspelningen av ”Mitt hem är Copacabana”. Foto: Svenska Filminstitutet/TT
”Mitt hem är inte Copacabana”, Anna de Lima Fagerlind Foto: Natur & Kultur
Anna de Lima Fagerlind Foto: Erik Ardelius / Erik Ardelius
Jonas Holmberg. Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Antonio Carlos de Lima kom som fosterbarn till Lidingö efter att ha spelat i Arne Sucksdorffs film ”Mitt hem är Copacabana”.

Jonas Holmberg har läst Anna de Lima Fagerlinds berättelse om sin far, ”Mitt hem är inte Copacabana”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I början av 60-talet befann sig filmpoeten Arne Sucksdorff i Rio de Janeiro för att leda en Unesco-arrangerad kurs i filmskapande. Lektionerna hölls på stranden, och när han iakttog de många fattiga barnen som lekte där väcktes lusten att göra en egen film om Rio de Janeiros gatubarn. ”Mitt hem är Copacabana” blev en succé, hyllad av kritiker och älskad av publiken för sin lyriska skildring av fyra ungar som flyger drake, stjäl och putsar skor på en av världens vackraste platser. 

En av filmkonstens starkaste attraktioner har alltid varit att föra åskådaren till långväga miljöer, dit det är dyrt, krångligt eller farligt att resa på riktigt. Över hela världen har filmpubliken fascinerats av exotiska landskap och främmande kulturer. Men det finns en geografisk obalans hos de resande filmsällskapen och deras verk: det är nästan alltid regissörer från norr som berättar om platser och människor i söder. 

Det finns gott om postkoloniala analyser som visar på vilka estetiska och politiska brister denna snedvridning skapar. Också Anna de Lima Fagerlind har ett öga för sådana filmiska felskär, men ekonomijournalistens debutbok ”Mitt hem är inte Copacabana” är inte i första hand en kritisk filmanalys av Sucksdorffs film, utan en berättelse om författarens far.

Toninho blev en Fagerlind

Antonio Carlos de Lima, eller ”Toninho”, var en vacker pojke med charmigt leende och sorgsna ögon som växte upp i favelan Cantagalo. Han var därför precis vad Arne Sucksdorff letade efter. Han ville inte ha vana skådespelare från kulturklassen i sin film, utan fattiga barn med erfarenheter de kunde ta med sig in i historien. Det skulle bli mer verkligt om barnen spelade sig själva. Samtidigt var Sucksdorff en hyperestetisk perfektionist, som visste vad och hur han ville berätta, och då passade inte alltid verkligheten in.  

Anna de Lima Fagerlind berättar effektivt och nära om hur Toninhos egen livshistoria steg för steg togs ifrån honom. När de brasilianska barnen reste till Stockholm för att marknadsföra filmen fick de mycket medial uppmärksamhet. Reportrar följde med när de köpte varma kläder mot den svenska kylan. Toninho tyckte resan var spännande, men varför trodde alla att han var en analfabet som levde på gatan? Han hade ju ett hem och kunde skriva.

Att alla i Sverige antog att han var precis som Rico i filmen väckte empati. Kunde han räddas från slummen? Under sitt Sverigebesök bodde Toninho hos den förmögna familjen Fagerlind, och när det var dags att resa hem erbjöd de honom att komma tillbaka som fosterbarn. Toninho ville absolut inte, men hans mor Maria såg det som en möjlighet. Storebror Paulinho var redan gängmedlem, Toninho var på väg åt samma håll och pengarna för filmen som skulle bekosta utbildning åt syskonen kom aldrig. Toninho blev en Fagerlind på Lidingö. Ingen frågade om hans förflutna. De hade ju sett filmen.

Självgott världssamvete

”Mitt hem är inte Copacabana” är en stark berättelse om en människa som livet igenom slits mellan två kontinenter och två kärleksfulla familjer. Men det är också en intressant skildring av Sverige under det sena 60-talet, till lika delar präglat av internationell solidaritet och inskränkt hemmablindhet. Svenskarna brydde sig mer men visste mindre, och det självgoda världssamvetet kunde enkelt tysta en liten pojke från Rio. 

På många sätt är Anna de Lima Fagerlinds konstnärliga tillvägagångssätt motsatsen till Arne Sucksdorffs. Han utnyttjar kamerans skenbara objektivitet men skarvar med verkligheten för att få till hundraprocentigt perfekta filmbilder. Hon lyssnar noga och låter sin far återberätta, i ett intimt försök att gestalta hans minnen och justera historieskrivningen. Boken är både en dotters kärlekshandling och en mild men övertygad uppgörelse med 60-talets svenska offentlighet.

Jag ser om ”Mitt hem är Copacabana” efter att ha läst boken. Det är en makalös film. I slutscenen lämnar Rico sina vänner för att överlämna sig till polisen och återvända till den fasansfulla internatskolan han rymt från. Det är en scen om sorg och avsked, om att slitas mellan vad man vill och vad man borde. Toninho spelar den fantastiskt. Det var inte hans berättelse då, men det blev det sen.

Sakprosa

ANNA DE LIMA FAGERLIND

Mitt hem är inte Copacabana

Natur & Kultur, 265 s.

LÄS MER: Bibi Andersson hade en hudlös uppriktighet 

 

Jonas Holmberg är kritiker på Expressens kultursida och chef för Göteborgs filmfestival.