Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bodens snille

Peter Englund får Björn Nilsson-priset för 2008 års bästa kulturjournalistik. Åsa Linderborg möter en gammal kollega från Uppsala som nu sätter på sig frackvästen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Först var vi kollegor på historiska institutionen – de roligaste festerna var alltid på Peter Englunds rum, där han berättade om den stockholmska kufiska medievärlden för oss storögda och lite avundsjuka lyssnare. Sedan blev vi vänner; de busiga groggarna byttes mot te och förtroligheter på kondis. Och så hände något och alltihop fick ett abrupt slut i en upprivande direktsändning i tv.
Jag vet att Expressens jury för Björn Nilsson-priset hade bestämt sig för Peter Englund redan innan han utsågs till Svenska Akademiens ständige sekreterare, ett arbete han jämför med en ensamsegling runt jorden. Först nu blir det offentliggjort och det är min tur, som fjolårets pristagare, att intervjua honom.
Uppgiften är omöjlig, vi känner varandra för bra –och ändå inte alls. Men nu sitter vi ändå här, Peter Englund som skriver om liv och död och jag som skriver på liv och död.
Bra kulturjournalistik, säger Peter, är något annat än konsumentupplysning. Den lägger till, förklarar, komplicerar. Den är idédriven i den meningen att den sätter in något i ett sammanhang – genre, historia, samhälle – och detta sammanhang kan vara hur expansivt som helst. Att behandla en bok som ett isolat i ett laboratorium är problematiskt.
Han håller med mig om att svensk kulturjournalistik håller hög klass – Peter nämner Borås Tidning som ett exempel på vad man kan göra även i landsortspressen – och att den är unik i sin folkbildartradition. Just folkbildarambitionen ser Peter som given. Han vill kommunicera med de människor som fanns i hans liv från början.

Peter, som är uppvuxen i Boden, var först i släkten att läsa på universitet. Peters pappa var bryggeriarbetaren som en kväll i veckan pluggade till ingenjör på Aftonskolan, mamma var hemmafru. Peters mormor Signe var 13 år när hon började arbeta som piga. Hennes brev till barnbarnet som flyttat till lärdomsstaden Uppsala avslöjar obarmhärtigt att sex års folkskola inte lärt henne att stava. När morfar Evert fick höra att Peter skulle bli (filosofie) doktor, skakade han på huvudet: ”Hur ska det gå? Peter, som är så rädd för blod!”
Den ickeakademiska uppväxten gav Peter friheten att studera vad han ville. Det fanns inga förväntningar hemifrån, ingen som sa: ”Så här ska du göra för att få ett gott liv.” Att börja plugga var ett stort steg, men kanske mindre dramatiskt än för dem som inte vågar göra annat än skaffa en examen för föräldrarnas skull.
När Peter lämnade Boden blev alla andra kvar. Han har hela infrastrukturen intakt, och kompisarna tillåter honom inte att glömma varifrån han kommer. De är måttligt imponerade av det han gör; de pratar inte om hans skrivande och som Peter säger, man ska inte tentera folk på ens böcker.
Han väckte större beundran den gången han kom hem med en Pontiac. Å andra sidan, den enda svekdebatt han utsatts för var i somras, en blöt natt ihop med brorsan: ”Sen du kom med i Akademien har jag inte sett dig full en enda gång.”
Kanske är det den okomplicerade klassresan som gör att Peter till skillnad från andra inte känner någon revanschlusta. Men han avvisar inte helt min fråga om han ändå inte har något av en underdog i sig, hur firad och etablerad han än är. Ja, jo, säger han, möjligen är det därifrån jag fått mina extrema prestationskrav, men denna osäkerhet över min förmåga har varit mycket produktiv.

Peter Englund har skapat sig en helt egen genre, som ligger mellan skönlitteratur och vetenskap. I den senaste boken, Stridens skönhet och sorg, om första världskriget nämner han sin ”melankoliska skepsis” till historieämnet.
Jag ber honom utveckla det, och han beskriver historikerns makt. Reportageresorna till Balkan och Irak gav honom insikten hur lätt det är att komprimera människor i skrift. Här spelar också runan in som han skrev över en gemensam vän. Han sammanfattade Anders på 2 300 tecken (den här artikeln är på drygt 6500 tecken). Kan man göra så mot en människa? Jo, man måste ta sig den rätten, men det är ingen glad och obekymrad metod.
Det var Björn Nilsson själv som värvade Peter till Expressen, 1989. Det var den kultursida han en gång började läsa, hans pappa köpte tidningen varje dag – Dagens Nyheter fanns inte i Boden.
Han till och med minns den första artikeln han läste från början till slut. Lars Forssell hade sett Gudfadern i USA, 1972, och nu berättade han hur fasligt illa han tyckte om filmen. Då var Peter 15 år. Tre decennier senare möttes de i Svenska Akademien.
När Björn Nilsson ringde stod Peter i ett vägskäl; att fortsätta forska var aldrig något reellt alternativ då han kände större främlingskap i den miljön än någon annanstans. Modet att kasta sig loss (det där känner jag igen själv) kom just från vetskapen att man ändå inte är en av dem. I kulturjournalistiken uppenbarade sig glädjen och möjligheten att skriva kort. Skrivmotståndet slipades ner och med enkelhet lade han för alltid ifrån sig den onaturliga akademiska språkdräkten.

Peter är den ende av de aderton som har en blogg (www.peterenglund.com). Han säger att han försöker övertala Kristina Lugn att börja blogga, hon har en sån hjärna som behövs, som enkelt men intrikat kan gå in och ut i det stora och lilla.
Hon vill inte, och det kan jag förstå. Jag har lika stor respekt för en blogg som för en tidningsartikel, det är ju ord oavsett teknik, men Peter säger att bloggen är helt fri från skrivångest. Ingen förväntar sig perfektion då den till sin karaktär är efemär. (Efemär är ett av Peters favoritord, jag var tvungen att slå upp det i Svenska Akademiens ordlista och fann synonymen dagsländeartad).
Jag tror Peter lurar sig själv – hans blogg har samma läsare som kultursidorna – men kanske är det denna lite naiva inställning som gör att han kan sätta sig själv på spel när han skriver. Den som läst om hur Peter lämnar gevärets slutstycke i förvar hos en kompis, som ett slags livförsäkring, kan inte säga att bloggandet håller lägre kvalitet än det som är ristat i trycksvärta. Läser man hans blogg inser man också att talet om högt och lågt är meningslöst; där analyserar Peter lika ingående ett datorspel som en biografi över Rosa Luxemburg.
Jag vill veta om han inte tröttnar på att vara så hyllad och aldrig få mothugg, tills jag kommer på att jag är en av de få som brukar dra min lans, senast om Irakkriget. Så jag skippar den frågan, jag vill inte peta i sårskorpan. Mina tankar far i stället i väg till bossanovatakter av Vinicius de Moraes, en skiva jag fick av Peter i ett annat liv, som jag fortfarande lyssnar på.
Jag ber om en bok. Jag vill att han ska skriva en bildningsroman om sin egen intellektuella utveckling. Då måste man ha distans, svarar han, som Eyvind Johnson när han skrev Romanen om Olof. Jag reser fortfarande.
– Vart då?
– Jag reser tillbaka. Till den där ensamma skrivande existensen i den röda stugan på landet. Den – han, jag – väntar en världsomsegling bort.

Åsa Linderborg
kulturen@expressen.se

Åsa Linderborg är biträdande kulturchef på Aftonbladet och mottagare av 2007 års Björn Nilsson-pris.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!