Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Zygmunt Bauman - Flytande rädsla

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Zygmunt Bauman | Flytande rädsla | Översättning Eva Backelin | Daidalos

Du är rädd. Jag är panikslagen. Allt flyter och vi med. Det är som att simma i ytterskärgården när dimman döljer
väderstreck och riktmärken. Vi lever i historiens tryggaste samhällen, men känner ändå paniken komma krypande. Rädslan flyter fram över stora avstånd, letar sig in i minsta hålrum och nervöst försöker vi omge oss med nyköpta ägodelar som en borg mot otryggheten – ungefär som Robinson Crusoe första dagen på den öde ön.
Zygmunt Bauman tittar på Big Brother och ändlösa frågesporter, läser filosofi och röjer på vinden. Allt samtidigt. Och han skriver om hur rädslan läcker in genom alla försvarsborgar. Smältis från Arktis, tsunamivågor, självmordsbombare, psykopater med järnrör.

Upplysningen födde hoppet att vi kan skydda oss från naturkatastrofer och tämja människans monstruösa drag. Men hoppet raserades av
Auschwitz, Gulag och
Hiroshima – verk av vanligt normalhyggligt folk och just de rationella byråkratier som skulle skydda oss. Nu ligger vi där nakna och undrar: kan vi lita på människan bredvid? Nyliberal globalisering och en hämningslös kapitalism har vidgat sårbarheten, fått hela existensen att flyta fritt: “Vi
utgör alla faror för varandra”.

Bauman snubblar på egna skosnören, pladdrar omkring, rör till det och säger mot sig själv. Typiskt sociologer, tänker jag surt. Men jag gillar honom. Han är 82 år med en upprörd och passionerad fingertoppskänsla för samtiden som yngre bara drömmer om.
Och plötsligt, mitt i det surriga, blir Flytande rädsla en klockren analys av dagens
politiska strider, där en rädslans politik rör sig mot centercourt. Han fångar in David
Camerons och Fredrik
Reinfeldts nya höger, Thomas Bodström och hela övervakningsmanin och drar sedan en viktig skiljelinje. Man kan välja att fullfölja individualiseringen och tala säkerhet.
Eller återupprätta förhoppningarna om välfärdsstatlig trygghet – men nu uppdaterade som friare kosmopolitik.
Säkerhetspolitikens doktrin är George W Bushs “kriget mot terrorismen”. Trygghetspolitikens är Franklin D Roosevelts “kriget mot
fruktan”.