Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ytlig plakatpolitik i comeback utan styrfart

Arundhati Roy.
Foto: Mayank Austen Soofi
"Den yttersta lyckans ministerium"

Arundhati Roys nya, efterlängtade roman myllrar av transsexuella, militärer och kallblodiga mördare. Amanda Svensson blir ändå besviken på en comeback lika ytlig som en politisk affisch.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Med romanen ”De små tingens gud” (1997) fick den indiska författaren Arundhati Roy något så ovanligt som ett massivt, globalt genombrott – med en debutroman. Boken belönades med det brittiska Bookerpriset och har hittills sålt i mer än 600 000 exemplar.

Roy blev en litterär fixstjärna närmast över en natt, men har dröjt 20 år med att publicera ett nytt skönlitterärt verk. Därmed inte sagt att hon dragit sig tillbaka – Arundhati Roy har ägnat de senaste två decennierna åt sakprosa och politisk aktivism. Hon är uttalad marxist, feminist och inte minst, starkt engagerad i frågan om Kashmirprovinsens självständighet.

Det är kring denna explosiva fråga hon väver berättelsen i ”Den yttersta lyckans ministerium”, hennes återkomst till romanformen efter det långa uppehållet. Det är tyvärr en roman som riskerar att göra alla besvikna. De som tänker sig att de 20 årens ruvande skulle ha lett till ett stort kliv framåt i författarskapet kan tagga ner sina förväntningar – ”Den yttersta lyckans ministerium” är visserligen skriven med samma yviga och kitschiga, och för all del härliga, prosa, samma myllrande persongalleri och spretiga kronologi som ”De små tingens gud”. Till hälften skröna och myt, till hälften politisk stridsskrift.


LÄS MER: Amanda Svensson recenserar Roberto Bolaño  

Klumpigt och utan driv

Men också de som älskade föregångaren lär lämna ”Den yttersta lyckans ministerium” otillfredsställda. Den är helt enkelt inte lika bra. Där Roys egensinniga respektlöshet mot romankonstens mer stelbenta regler gjorde ”De små tingens gud” till ett levande och angeläget stycke litteratur, ett både provokativt och underhållande debattinlägg mot det indiska kastsamhället, känns experimentlustan i den nya romanen lite trött, ja, manierad till och med. Resultatet är en klumpig och svårnavigerad berättelse utan verkligt driv.  

Romanen kretsar kring två kvinnor och deras liv i skuggan av Kashmirkonflikten, en gränsdragningsstrid som pågått mellan Indien, Pakistan, Bangladesh och kashmiriska självständighetsförespråkare sedan Storbritannien drog sig tillbaka från området 1947. Tilo, frilansande arkitekt och allmänt avig, blir indragen i självständighetskampen via sin kärlek till rebellen Musa. Anjum, en transsexuell kvinna som tidigt lämnar sin familj för att leva i ett kollektiv med andra transsexuella, hamnar på en resa ansikte mot ansikte med krigets våld och drar sig därefter tillbaka till en kyrkogård. Där upprättar hon ett slags trygg zon och kooperativ för alla dem som, likt henne själv, saknar status i majoritetssamhället, ett pensionat som blir begravningsbyrå som blir skola.


LÄS MER: Amanda Svensson – "Därför lämnar jag Sverige"

Kejsaren är naken

Kring dessa två personer, vars liv knyts samman av ett Messias-liknande spädbarn med oklart symbolvärde, får man stifta flyktig bekantskap med ett gytter av karaktärer: politiska aktivister, transsexuella matronor, militärer och tjänstemän och kallblodiga mördare.

Jag brukar tycka om den sortens skissartat människomyller, och ändå gör det mig tokig den här gången. Problemet är, tror jag, att berättelsen så saknar riktning och styrfart att dessa människor mest tycks fungera som distraktion från det faktum att kejsaren är naken.

När man skalar bort det vackra språket och de individuella humoristiska episoderna finns här ingen röd tråd, ingen egentlig gestaltning och ingen frågeställning med mer djup än en politisk poster. Det är ett mysterium hur en roman med så många goda ingredienser – för uppfinningsrikedom saknar Roy inte – i slutändan kan bli så tråkig läsning. 


Amanda Svensson är författare och kritiker på Expressens kultursida.


ROMAN

ARUNDHATI ROY

Den yttersta lyckans ministerium

Översättning Peter Samuelsson

Brombergs, 456 s.