Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Yesim Bilgiç / Defekt

Nina Lekander läser Yesim Bilgiçs bok Defekt, andra delen i en trilogi om manliga psykopater i Stureplansmiljö, men tycker inte språket håller hela vägen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

YESIM BILGIÇ | Defekt | Modernista, 209 s.

Den före detta sminkösen, nej naturligtvis makeupartisten Yesim Bilgiç debuterade förra året med den raska, roliga, råa men även rörande Pause/play – första delen av en planerad trilogi om manliga psykopater i Stureplansmiljö. Defekt är nummer två.
Bilgiç har nu inte rakt av upprepat sitt framgångsrika recept från bok ett, utan utvecklat det: skapat en ganska listig thriller, smaskat på med ultrasadistiskt sexuellt våld och berättar i jagform genom två personer.
Den ene är Robert William Patric Oscar Fredric Reuterskiöld den III och kallas Robin, minst lika snorrik och skitsnygg som Mac i Pause/play och med en liknande föräldraproblematik (elak morsa, brist på farsa) men ännu mera supersvinig. En Patrick Bateman med noll försonande drag.
Den andre är Christer Sahlén, sliten snut i övre medelåldern, även han bekant i genren. Han är besatt av att sätta dit den seriemördare som skär ut silikonet ur brösten på unga tjejer som han raggar upp på Spy bar eller Laroy och som får erfarna kriminalare att spy och gråta nästan lika mycket som den drogmissbrukande dåre de jagar. Sahlén har fler likheter med, och förbindelser till, mördaren än vad man först tror.
Man överraskas i slutet och fnissar ibland på vägen, vilket är mer än man kan säga om många mordhistorier.

Men gripen, berörd, intellektuellt eller politiskt utmanad – nix. Det är språket som inte håller, särskilt inte när Sahlén har ordet. Hans samtal med sin fru till exempel, de är oändligt banala, mångordiga och övertydliga; kluddar fram en medelålderspatetik som känns imitativ, är något som författaren inte har förstahandskunskap om eller öra för.
Kanske ska han vara så här klyschig: ”Jag vet att jag måste ta tag i min familjesituation snart.” Men det är inte så skoj att läsa. ”Helt seriöst”, som ett av alla vrållyxkonsumerande brats alltför ofta uttrycker sig.
Modernista har lagt en enorm omsorg på det eleganta omslaget. Hade de bemödat sig lika mycket om redigeringen, såväl när det gäller strykningar och språkslarv som korrfel, kunde nog den här boken blivit nästan lika häftig som den förra.