Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Yahya Hassan hatar fortfarande er alla

Yahya Hassan.Foto: MORTEN HOLTUM
”Yahya Hassan 2”.
Victor Malm.Foto: Izabelle Nordfjell

2013 rekorddebuterade en 18 år ung Yahya Hassan, därefter tog hans liv en mörk vändning.  

Victor Malm gläds åt hans återkomst till poesin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Yahya Hassan är tillbaka.

Efter en hejdundrande debut, den spektakulära diktboken ”Yahya Hassan” som sålde i över 100 000 exemplar, och en jäkla massa trassel – en kort politisk karriär, grova våldsbrott, droger, psykiatrisk inläggning – kommer ”Yahya Hassan 2”. 

Jag hoppas att lika många läser den. För även om tonen, den hårdkokta stilen och de vreda versalerna är desamma, och även om jag inte tror att den nya boken kommer plockas upp av allehanda debattörer eller ens närma sig debutens sensationsnivå, har den nu blott tjugofyraåriga Hassan blivit en bättre, smartare poet. 

Självförtroendet, som lyser så ungmanligt, är lampan som leder honom genom misären.

Bilderna är starka, skarpt tydliga och kolliderar hårt i varandra, som för att understryka den upproriska desperation som driver fram dikterna – och allt det fruktansvärda våld, med Hassan som både offer och förövare, som fyller dem. Det är svart, nattsvart, utan att bli självömkande, kokett eller romantiserande. Våldet är bara våld, grymt och fasansfullt, lika verkligt som soluppgångar och maskrosor, men kanske nödvändigare att skildra. 

Självförtroendet, som lyser så ungmanligt, är lampan som leder honom genom misären, liksom det som gör att han inte låter sig dompteras av den litterära offentlighet som plötsligt började omhulda honom. 

Hassan äcklas av den, och av sig själv, av samhället han råkar leva i: ”DE POLSTRER MIG MED PRIVILEGIER / MEN JEG SAMLER PÅ REPRESSALIER / SOLIDARITET BLEV TIL SOLODARITET / OG STEMMEN BLEV FORHEKSET / JEG DANSER BALLET MED MIN BALLAST”. 

Men när Hassan blandar självhat, självframställan och verklighetsbild går han ovanligt långt.

Redan när Gunnar Ekelöf lanserade den moderna poesins favoritdevis non serviam, jag tjänar inte, var den en klyscha. I bästa fall tjänar poeten ju just genom att inte tjäna, det vill säga genom att också den ilsknaste samhällskritiken i slutändan får en uppbygglig funktion; i värsta och vanligaste fall ingår man i en litterär gemenskap som måste tjänas och stödjas ifall man vill fortsätta bära medlemskort. 

Men när Hassan blandar självhat, samhällskritik, självframställning och verklighetsbild går han ovanligt långt. Han träder fram som ett slags absolut paria, en som varken kan, borde få eller vill ingå i någon gemenskap. Här är ett relativt milt exempel:

 

JEG ER EN TYV JEG ER EN HÆLER
JEG ER EN HASHRYGER JEG ER EN HALVHJERNE
JEG ER EN SVINDLER JEG ER EN VOLDSMAND
JEG ER EN BLASFEMISK AFART
JEG BLEV FØDT SOM ET RESULTAT AF EN VOLDTÆGT
LIGESOM JESUS

 

Att läsaren är införstådd med att han dessutom lever detta tjuvliv, har dömts till fängelse för att ha skjutit en ung man i benet, bär skyddsväst och knarkar vilt, får raderna att klinga autentiskt. Men det är inte det som är grejen. 

Hassan kallar sig själv för en blasfemisk avart, och jag tror att den vanvördiga dikten och hans kriminella leverne kan förstås som tätt sammanknutna: de stammar ur vrede, en kategorisk vägran att inordna sig i den värld han hatar. Inte lyda lag och ordning. Inte skriva prydlig, duktig dikt. 

Brister finns, det måste tillstås.

I någon mening är ”Yahya Hassan 2” en berättelse om vad ”Yahya Hassan” kostade Yahya Hassan. Och som han själv, apropå livvakterna han har behövt, skriver: ”DE ARME MÆND HAR DET BEDRE I MIT LIV / END JEG SELV HAR DET”. 

Brister finns, det måste tillstås, som när Hassan i ett par dikter sysselsätter sig med putslustiga slutrim (till exempel i ”Skudt”), eller när utfallen blir juvenila provokationer (”DET ER BLEVET EN KLICHE AT SKYDE FOLK NED”). Men jag undrar om dessa drag nödvändigtvis måste ses som skönhetsfläckar, kan det inte snarare vara så att det plumpa, grova och dåliga fungerar som, tja, poetiska nödvändigheter?

För Hassan är inte bara moraliskt vårdslös och samhällskritiskt våldsam, hans upproriska vägran att tjäna har också med litteraturen att göra. De egna orden är talande: ”JEG HENTER INSPIRATION DER HVOR SLANGEN FÅR SIN GIFT / OG FANDEN FÅR FORRÅD /[…]/ MIT RØVHULSAFTRYK ER AT FINDE PÅ DE HVIDE LAGNER”

Det är förstås poesin som benämns på sista raden, det är den som är ett rövhålsavtryck på vita lakan, bajsfläckar på det oskuldsfullt rena.

Stor poesi är nog fel ord.

Bättre än så kan man nog inte beskriva Hassans pietetslösa poesi. Han slamrar hårt, balanserar mellan den (kanske) meningsfullt dåliga och den sorgvackra dikten i ett ilsket flöde, fyllt av fasa. Då och då gläntas det mot bråddjupaste ensamhet. Det är snyggt. Tröstlöst snyggt. 

Stor poesi är nog fel ord, det här är knappast dikter av sorten som vi har lärt oss kalla stor poesi. ”Yahya Hassan 2” är något annat. Och det är jag väldigt glad för. 

LYRIK

YAHYA HASSAN

Yahya Hassan 2

Gyldendal, 114 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.