Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man förstår vad Soon-Yi betyder för Woody Allen

Woody Allen.Foto: MATT SAYLES / AP

Woody Allen börjar med showbizinteriörer och slutar i konspirationsteorier.

Hynek Pallas läser en underhållande och tragisk bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Flitiga memoarläsare vet hur konstruerade självbiografier är – och att dramatiker är de minst pålitliga av alla livstecknare. Det händer förstås att den kreativa sanning som ska göra en barndom intressant resulterar i braskande rubriker om lögner. Men i slutändan är ändå måttet på en lyckad självbiografi annat: som att ”Laterna Magica” är en utmärkt nyckel till Ingmar Bergmans konstnärskap. 

Utan övriga jämförelser gäller detsamma Woody Allens memoarer ”Apropos of nothing”. För ett par decennier sedan – noga räknat före den 4 augusti 1992 – hade ingen kommit på tanken att fundera över sanningshalten i en Woody Allen-biografi eller om där fanns något att koka löpsedlar på. 

Orkar du inte detta så sluta läsa ”Apropos of nothing” halvvägs.

Nu är boktiteln i stället dubbeltydig: Allens persona har alltid varit den nervöse, självförminskande intellektuella. Men ”apropå ingenting” avser också den pedofilanklagelse som riktats mot honom, och som ihop med bilden av gubbsjuka har blivit ett medialt maskineri. 

Det ska sägas direkt: orkar du inte detta så sluta läsa ”Apropos of nothing” halvvägs. Byt sedan till Stig Björkmans intervjubok med Allen från 1993. 

Mia Farrow i ”Radio Days”.Foto: MGM/TV4

Men så långt är det en jiddischspäckad njutning. Här finns ”Radio days”-barndomen med knäpp judisk Brooklyn-familj och här ges insikten i hur mycket ett par glasögon gör mannen. Allen Stewart Konigsberg var en atletisk, populär grabb som formade bilden av en Kierkegaard-förläst neurotiker. En ”tragiker inlåst i en ståuppare” som lär sig att droppa rätt referenser vid rätt tillfälle – och vikten av arbete. 

Bokens bästa del är showbiz-interiörerna: Allen skriver 50 skämt i veckan som sedan läggs i skvallerkolumnens kändismunnar. Han gör karriär som ståuppare. I filmen fastnar jag för det klassmässiga – hur mycket av det underlägsna som uppstått i möte med Hollywoods adel – och anekdoter om arbete med fotografer, scenografer och skådespelare. Väl mycket är tomt beröm. Men genomtänka beskrivningar – som att Diane Keaton klär sig som om Buñuel handlar hennes garderob – är kul. 

Den enda skandalen före 1992 är Allens klarinettspel. Skulle han säga själv eftersom det är ett av skämten på egen bekostnad som återkommer sida upp och ner. 

Dylan Farrow.Foto: AP FRANCES SILVER

Affären om Allens påstådda övergrepp och det som följde kan inte återges här. Har man satt sig in i den är det dock lätt att instämma med regissören om att den inte kan betraktas som en ”han sa-hon sa”-fråga. Utredningar har inte bara avfärdat att Allen ska ha antastat dottern Dylan, de har visat på hög sannolikhet att Mia Farrow manipulerade henne. Allen är renskrubbad nog att få adoptera – två gånger – men enligt många inte för att få ge ut en bok eller film.

Anledning till att det ändå är lätt att aktivera bilden av pedofil-Woody beror på en annan sak som gav världen dålig smak i munnen: han inledde en relation med Farrows (myndiga) adoptivdotter Soon-Yi. 

Den stora plats detta upptar reflekterar stilistiskt vad det har gjort med Allen. En författare som ägnat 65 år åt att skriva framstår som en konspiratorisk vårdnadstvistsbloggare. Det är hemsk läsning. Men man förstår därför vad Soon-Yi-relationen, nu ett 25-årigt äktenskap, betyder för honom. Liksom sorgen i att förlora barn. Sonen Ronan Farrows roll i att Allen är giftigare än någonsin, och hur han missbrukat sin position som journalist i infekterat familjeärende, är ett kapitel för sig.

Soon-Yi och Woody Allen.Foto: MARION CURTIS / AP STARPIX

Det är lätt att förstå kritiker som när memoarerna ändå publicerades avfärdade dem på grund av kommentarerna om skådespelerskor. Jo, 84-årige Woody Allen använder föga imponerande vokabulären hos en pilsk tonåring när han beskriver Scarlett Johansson. Vad kritikerna inte berättar är att han tar upp deras övriga förtjänster som skådespelare – och att man som läsare förstår att detta är odelbart för Allen. 

Det här är väsentligt: Hollywood var, som författaren David Thomson ifjol skrev om i sin metoo-bok ”Sleeping with strangers – how the movies shaped desire”, länge en plats där kvinnosyn långt över gränsen hängde samman med filmens innehåll. Thomsons poäng är att den ”obalansen”, som påverkat allt från rollsättning till hur kvinnor fotograferas, bäst kan rättas till om vi inte bara kastar historien i papperskorgen. 

Och eftersom Woody Allens sexism hänger ihop med några av historiens största filmer – andras och egna – så ger ”Apropos of nothing” också en tragisk men tacksamt ocensurerad inblick i detta maskineri. 

 

Memoarer

Woody Allen

Apropos of nothing

Arcade, 400s.

 

Hynek Pallas är medarbetare på Expressen Kultur.