Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Witt-Brattström dyker i den litteraturhistoriska dyn

Ebba Witt-Brattström. Foto: MARIE KLINGSPOR / NORSTEDTS
”Historiens metoo-vrål”.
Madelaine Levy. Foto: DANIELLA BACKLUND / SVD

I ”Historiens metoo-vrål” kopplar Ebba Witt-Brattström samman litteraturen med uppropen hösten 2017.

Madelaine Levy applåderar ett genialt grepp, men önskar att författaren var mindre demagogisk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I ”The cleaner” lät den serbiska konstnären Marina Abramović ett 40-tal körer framföra ett performancestycke där vitt skilda musikarter gick i varandra och där amatörer uppträdde tillsammans med professionella sångare. Ett veckolångt aldrig tystnande verk präglat av sorg och motstånd.      

I sin nya bok orkestrerar Ebba Witt-Brattström (vars offentliga persona har vissa likheter med Abramovićs) något liknande. Här läggs fragment ur litteraturhistorien – om övergrepp, pedofili och trakasserier – intill röster från metoo-höstens många skakande upprop. 

Greppet är enkelt och smått genialiskt – av flera skäl. Den klippboksartade formen (större delen av den här lilla röda boken består av citat) ger svängrum åt pärlfiskaren Ebba Witt-Brattström, forskaren som dyker ner i den kvinnliga litteraturhistoriens fortfarande så grumliga dy och alltsomoftast kommer hem med värdefulla skatter.

Den ger henne också friheten att vara kittlande privat – kring den våldtäkt hon själv utsatts för, och sina två äktenskap – utan att behöva gräva djupare i någotdera.

Moa Martinson

De korta metoo-berättelserna från samtidens sociala medier laddas med historiskt värde då de sammanförs med en vittnesskrift av Sophie Sager, den första kvinnan i Sverige som anmälde ett våldtäktsförsök och lyckades vinna i domstol, eller med akademiledamoten Anders Österlings nedsättande ord om Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd”: ”underlivsaspekten dominerar”.  

Metoo-uppropen inordnas här också – något obekvämt men ändock – i en tradition av vittneslitteratur. Som Witt-Brattström påpekar handlar det i båda fallen om att människovärdet återerövras med hjälp av språket: även då det som skildras är bortom vad som går att förstå för den som inte varit med om det själv, så räcker det faktum att någon kan tänka sig att lyssna och tro på det som sägs väldigt långt för den som berättar.

Ni kan förmodligen gissa på vilken sida om stängslet Karl Ove Knausgård och Horace Engdahl hamnar.

”Är ni inte med oss så är ni mot oss.” Uttrycket har använts av alla från Jesus till George W Bush och få fraser kan väl bättre sägas skildra vår polariserade samtid. En vilja att skilja vänner från fiender går tyvärr igen även i ”Historiens metoo-vrål”. Ständigt stridbara Witt-Brattström är svepande i sin kritik av rättssystemet, inte imponerad av den nya samtyckeslagen och vill inte kännas vid den svåra, ja kanske faktiskt olösliga, komplexitet som uppstår kring brott som begås utan närvarande vittnen.

Och så vill hon dela in litteraturhistorien i ett ”vi” och ett ”dem”. Å ena sidan kvinnors skildringar av övergrepp ur kvinnliga offers perspektiv, pedagogiskt uppmärkta i texten med ett versalt ”HON SA”. Å andra sidan manliga författare som begår ”litterär pedofili” då de skildrar övergrepp alltför lättvindigt och ”ger Kulturmannen ett alibi när han raggar sina yngre musor”. Ni kan förmodligen gissa på vilken sida om stängslet Karl Ove Knausgård och Horace Engdahl hamnar. 

 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattström: Jag har varit patriarkalt medberoende

Metoo-rörelsen

En så schematisk litteratursyn riskerar, utöver att den är väl demagogisk, även att bakbinda analysen. Litterära verk av hög kvalitet visar, likt människor, upp fler aspekter av sig själva ju fler synvinklar man granskar dem ur. Ebba Witt-Brattström är i stället så mycket ”team Ovidius” (tänk, kvinnorna hämnas!) att hennes (förvisso underhållande) läsning av ”Metamorfoserna” blir enkelspårig. Jag rekommenderar att den kompletteras med till exempel Mary Beards mer pregnanta stycke i samma ämne i boken ”Kvinnor och makt (2018).

”Historiens metoo-vrål” reproducerar dessutom en del av den skadliga mytbildning kring sexuellt våld som blottläggs i Mithu M Sanyals ögonöppnare ”Våldtäkt, aspekter av ett brott” (2018) – som den kontraproduktiva synen på kvinnan som byte och mannen som jägare, eller den statistiskt felaktiga uppfattningen att det är kvinnor snarare än män som bör vara rädda för att drabbas av våld. 

”Historiens metoo-vrål” stöper en unik utgångspunkt i en tilltalande form, men är kanske lite för snabbfotad och kategorisk för att verkligen kännas som en framtida kulturhistorisk klassiker. Det återstår att se om metoo-rörelsen skapat varaktig förändring. 

Men en sak tror jag att vi kan enas om: den skakande hösten 2017 kom människor som aldrig förut hade fått höras till tals. De fick berätta om sådant de allra flesta tidigare inte velat lyssna på. Gemensamt skapades ett mäktigt, drabbande körverk – en kulturhistorisk skatt som förtjänar sin plats i litteraturhistorien. 

 

LÄS MER – Nina Lekander: Äntligen får den geniala Lotte Laserstein upprättelse

SAKPROSA

EBBA WITT-BRATTSTRÖM

Historiens metoo-vrål

Norstedts, 196 s. 

Av Madelaine Levy

Ebba Witt-Brattström är medarbetare på Expressens kultursida och därför recenseras ”Historiens metoo-vrål” av Madelaine Levy, litteraturredaktör på Svenska Dagbladet.