Vore tjänstefel att såga Lagercrantz

Foto: Kajsa Göransson
Foto: Niklas Hellgren

David Lagercrantz nya kriminalroman ställer orten i kontrast till överklassen.

Martina Montelius dras motvilligt in i deckargåtan och fastnar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det svåraste med att skriva kriminalromaner måste vara att inte tappa tonfallet. Det är vad jag tänker när jag läser ”Obscuritas”, David Lagercrantz nya. Hantverket sitter där efter Millennium-böckerna han skrev i Stieg Larssons ställe. Som om han härmat det vinnande konceptet till perfektion. 

Själva gåtan, som till en början ser ut att vara ett simpelt impulsmord på en fotbollstränare vid Grimsta IP i Vällingby, växer till en internationell härva med talibaner och CIA och allt. Hjältinnan, polisen Micaela Vargas från Husby, är långtifrån någon Lisbeth Salander – persontecknarkrutet har Lagercrantz i stället lagt på psykologiprofessor Hans Rekke, en sorts ickepsykotisk (men väl bipolär) version av Hannibal Lecter; han strör fraser på latin omkring sig, kan avslöja mycket om en människa genom att uppfatta en minimal detalj, har med sina klarblå ögon och sin seniga fysik en besynnerlig dragningskraft. 

Micaelas mulne och fetlagde chef hatar honom och hans psykologi-mumbojumbo, förstås. Men själv får hon, efter att under osannolika förhållanden ha räddat livet på honom, hans benägna bistånd när hon, trots att hon egentligen petats från utredningen, gräver vidare i alla ledtrådar som landar framför hennes fötter. 

Ja, det är de vanliga stereotyperna, så det är väl bara att såga.

Självfallet har hon en kriminell bror (de är ju från Husby), en väninna som är frisör samt en stark benägenhet att dölja sina känslor, vägra släppa människor inpå sig och sådant. Rekke å andra sidan bor i ett Djursholmspalats med sin fru, som enligt beskrivningen ser ut ungefär som Nicole Kidman, och sin dotter, som enligt beskrivningen ser ut som vilken som helst av dagens unga Hollywoodaktriser, tills demonerna driver honom till hans gigantiska Östermalmsvåning som är full av böcker och en klok tant som är hans sköterska. 

Klassperspektiv, alltså – som det ska vara. Det är alltid överklassmiljö kontra orten i moderna deckare. Och sura poliser och smarta – samt snygga (Micaela har kurvor och är undertryckt explosiv) - tjejer. Ja, det är de vanliga stereotyperna, så det är väl bara att såga. Men det vore faktiskt tjänstefel. För den fungerar alldeles utmärkt. 

Jag kan se det, liksom utifrån: hur deckartentaklerna letar sig in i mina hjärnvindlingar och förankrar sig där. Halva natten läser jag, inte för att jag måste, utan för att jag vill veta hur det ska gå. Om jag har rätt i mina egna teorier om fallet. Det har jag inte. Intrigen ligger före mitt tankearbete, som den ska. Till och med irritationen på klyschorna ingår faktiskt, som när man tittar på en polisserie, suckar över förutsägbarheten i rollfigurerna, men inte kan stänga av. 

När jag vaknar på morgonen och brygger mitt kaffe i Vällingby märker jag att jag litegrann leker att jag är Micaela Vargas. Att jag inte är trött för att jag varit vaken och läst, utan för att jag inte kunnat släppa fallet. ”Fan, jag måste ringa Rekke”, tänker jag, och viftar bort huvudvärken efter gårdagens livräddning. Ja, jag får kapitulera. David Lagercrantz vet hur man gör. 


Kriminalroman

DAVID LAGERCRANTZ

Obscuritas

Norstedts, 384 s.



Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. 


”Hej det är Katerina Janouch”

https://embed.radioplay.io?id=99935&country_iso=se

Brodrej och Montelius om skandaler. Radioteaterns femårsplan, Horace Engdahls förvridna resonemang, Sven-David Sandströms ”Requiem” och Katerina Janouchs telefonsamtal.