Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vietnamkriget som en berättelse om skändning

Viet Thanh Nguyen. Foto: BeBe Jacobs
Hanna Nordenhök. Foto: SARA MORITZ / RÁMUS

 Den vietnamesisk-amerikanska författaren Viet Thanh Nguyen har vunnit Pulitzerpriset – för sin debutroman.

Hanna Nordenhök läser "Sympatisören", en krigsroman fylld av såväl sarkastisk humor som behärskad förtvivlan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. ”Jag är en spion, en mullvad, en man med två ansikten.”

Redan den första meningen i Viet Thanh Nguyens Pulitzerbelönade bästsäljare "Sympatisören" stakar ut romanens grundförutsättningar, dess existentiellt och politiskt laddade motiv av mänsklig kluvenhet, agens och utsatthet.

En ”sympatisör”, som den fransk-vietnamesiska man utan namn som för ordet i Nguyens mångförgrenade berättelse, är någon som både väljer och låter bli att välja – samtidigt ett rö för vinden och en handlingskraftig aktör. I Nguyens tappning förkroppsligas denna litterärt tacksamma, på en gång tidlösa och tidstypiska, människokaraktär av en nordvietnamesisk infiltratör i den sydvietnamesiska armén, som efter Saigons fall hamnar i en sydvietnamesisk immigrantmiljö i USA bara för att sedan återvända till Vietnam för att bekämpa sina kommunistbröder.

Jag kommer att tänka på Daniel Birnbaums spionfarfar i "Dr B" – också i denna, dock mer mörkt humoristiska, spionroman skrivs det hemliga meddelanden med osynligt bläck och tecknas ambivalenta lojaliteter sammanklämda som i en rävsax. Precis som i Birnbaums farfarsporträtt går det också att läsa berättarjaget hos Nguyen som en överlevare i en omöjlig tid, en kameleont med den oavvisliga talangen att kunna eller tvingas se allt från alla vinklar. Det är en riskabel talang, i hans egna ord till och med en ”fara” som använder honom snarare än han själv tar i bruk.

Romanens prägel av bekännelse eller underjordisk dagbok från den isoleringscell i ett kommunistiskt fångläger berättarjaget befinner sig i medan han skriver, blir i det sammanhanget logisk: när slutet närmar sig måste den röda tråden i varje vindflöjels liv ritas upp, kanske för att göra det möjligt att förklara – och försvara – ett sönderslitande levnadsöde.

Motsägelsefull livsposition

Bekännelsen tar dessutom sin början i april, här symptomatiskt nog som hos T. S. Eliot ”grymmast av månader” som för att placera skildringen i en litterär dystopisk tradition. Kanske är det mentala och sociala tillstånd i Vietnamkrigets magnetfält som Nguyen gestaltar heller inte alldeles olikt det förmenta fredstillståndet i skuggan av ett krig på väg mot nästa som var det historiska sammanhanget runt tillkomsten av "Det öde landet".

Nguyen skriver en kompakt prosa som i sin sarkastiska humor pyr av behärskad förtvivlan. Här finns ett slags mustig avstängdhet, ett tonfall som hos en observatör eller en besökare i sitt eget liv.

Det är en röst som står i paritet med de händelseförlopp som skildras och den utsagoposition romanen stakar ut. Nguyens sympatisör personifierar ett slags bastardens orientering i världen, en ”halvblodets” motsägelsefulla livsposition som enligt honom själv ger honom en benägenhet till lika delar sympati som antipati med alla sidor.

Men "Sympatisören" är framför allt en skildring av krig, av koloniala och rasistiska strukturer och av historiens och storpolitikens förhållande till mellanmänskliga relationer, till sexualiteten, till självbilder och bilder av de Andra. Det är inte en tillfällighet att den metaforik Nguyen skriver fram ofta får liderliga former, som när en oanvänd gitarr visar upp ”sina runda, förebrående höfter” eller sorgsna callgirls rör sig ”vakuumförpackade i minikjolar och nätstrumpor” medan gatuhorornas naglar ”glänser som gelébönor”.

Rasistiska monologer

Berättelsen om Vietnamkriget är här en berättelse om skändning på många och komplext sammanvävda nivåer, och det finns en vemodig identifikation hos det på en gång distinkta och anonyma berättarjaget med den prostituerades position.

Inte minst manifesterar det sig i skildringen av exiltillvaron i USA, där han ömsom ”gör sitt bästa för att imitera ett u-landsbarn”, ömsom blir en ofrivillig åhörare av de rasistiska monologer en professor i orientaliska studier håller för honom, på den institution där han arbetar för minimilön.

En tillvaro som kulminerar i att han blir expertkonsult åt en Hollywoodproduktion av en Vietnamkrigsfilm, som precis som den emblematiska "Apocalypse now" spelas in på Filippinerna.

Den amerikanska krigsfantasins snedvridna representation av kriget rår han i slutänden inte heller på, utan finner sig enbart använd för dess syften. När han i slutet av sin berättelse blir en av alla de människor som i flyktingströmmarnas båtar rör sig längs floderna bort från förödelsen men mitt i en annan, har han också rört sig genom krigets alla aspekter – själv ett slags levande vehikel för krigets motsägelsefulla erfarenhet.     

 

ROMAN

VIET THANH NGUYEN

Sympatisören

Översättning Hans Berggren

Tranan, 432 s.

 

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!