Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi snackar om romaner – inte om sminkloger

Doris Lessing, Nobelpristagare 2007. Foto: MATT DUNHAM / AP
Ebba Witt-Brattström. Foto: OLLE SPORRONG
Zara Kjellner. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Förstärker utgåvan av Nobelpriskvinnor det patriarkala litterära perspektivet?

Ebba Witt-Brattström svarar Zara Kjellner i debatten om feminismen och klassikerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

REPLIK | NOBELPRISKVINNOR. Uppriktigt. Jag fattar inte ett smack av Zara Kjellners invändning mot min essä om de 14 kvinnliga Nobelpristagarna. Kanske beror det på att hon genom slarviga felcitat bygger upp insinuanta felslut, som att jag i litteratur kräver ”feministisk låga” och ”stark kvinnlighet”?

Ursäkta, vad är det för fiskar? Inte ens i Svetlana Aleksijevitjs mästerverk ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”, framstår krypskyttarna i Röda armén som ”starka kvinnor” i den pinsamt stereotypa mening Kjellner lägger i min mun. Inte heller ”avfärdar” jag Pearl S. Bucks ”Den goda jorden”, tvärtom: ”klart läsvärd” skriver jag, men beklagar att bikaraktären O-lan får så lite utrymme i makens, huvudkaraktärens, historia.

Här börjar jag tvivla starkt på om Zara Kjellner orkat ta sig igenom hela min text. Förstått resonemangen har hon i alla fall inte, suck. 

Det oroar mig också att Kjellner tycks tro att vi lever i ”en litteraturvärld som förväntas spegla det ’jämställda’ samhället”. Vilken ”litteraturvärld” och vilket ”jämställt” samhälle pratar hon om? Missade hon #metoo-uppropen? Och vadå ”spegla? Vi snackar skönlitteratur, inte sminkloger.

Litteraturen vimlar av ojämställdhet

En författare in spe borde väl veta att litteraturen, även när den är skriven av kvinnor som belönats med Nobelpris, vimlar av ”ojämställdhet”. Och som en konsekvens av hur patriarkala strukturer mal ner kvinnor läcker (alla slags) kvinnliga erfarenheter ”hejvilt”, som jag påpekar. Det är själva poängen med litteratur att den (oftast) tar den svagares parti.

Det gör dessvärre inte Elfriede Jelineks ”Älskarinnorna”. Den hånar huvudkaraktärerna Paula och Brigitte för att de är så ”svaga”, läs korkade, att de inte förmår ta sig ur sin eländiga könsroll. Därmed passar romanen utmärkt in i den ”litteraturvärld” som föredrar att kvinnor skildras som objekt för grisiga män.

Att unga författare i ett dylikt litteraturklimat reagerar genom att skriva om det Kjellner kallar ”värdelösa” liv (men inga liv är värdelösa i litteraturen!) tycker jag är helt adekvat. Så skriv Zara Kjellner, skriv. Men läs också gärna om Doris Lessings plågade och ”svaga”, alls icke ”starka”, Anna Wulffs skaparkris i ”Den femte sanningen”. Där finns den mångbottnade inspiration att hämta som utmärker en klassiker.

 

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!