Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi människor är inte så rationella som vi tror

Gränsöverskridare. Daniel Kahneman är psykologen som fick Nobelpriset i ekonomi. Foto: Ted.com
Amos Tversky. Foto: Wikimedia

Vi människor är inte så rationella som vi tror, menar Amos Tversky och Daniel Kahneman.

Johan Anderberg läser en bok om två psykologer som ställt invanda ekonomiska föreställningar på ända.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

Michael Lewis

The Undoing Project: A Friendship That Changed Our Minds

Norton, 362 s.

Föreställ dig att du sitter vid ett bord mittemot en främling. Mellan er ligger 2 000 kronor i hundralappar. Det är upp till främlingen att dela upp pengarna mellan er. Ditt jobb är att godkänna fördelningen.

Om du säger nej förlorar ni allt. Om du säger ja får ni behålla pengarna enligt främlingens förslag. Accepterar du att få hälften? Troligen. Men om du får hundra spänn? Nja…

För en nationalekonom på 1970-talet hade det varit självklart att en människa skulle ha tagit hundralappen. 100 kronor är trots allt mer än noll kronor. Det skulle ha varit det rationella beslutet. Problemet var bara verkligheten. Alla experiment med riktiga människor visade att folk inte betedde sig rationellt. Tvärtom offrade de gärna pengar för att straffa någon som betett sig orättvist.

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Roland Paulsen låter som Göran Greider

 

Att människor ytterst sällan beter sig som de “borde” göra låter självklart, men den insikten har vi till stor del Daniel Kahneman och Amos Tversky att tacka för. Det är svårt att överskatta deras bidrag till hur vi människor numera ser på oss själva. Deras intellektuella kärleksrelation är en underlig historia. Två människor, så olika som man kan bli, gav upp allt för varandra och för sin gemensamma idé.

Och vad var denna idé? I korthet: att människor är lite dumma i huvudet. Vi blir gladare för två bonuscheckar på 50 kronor än en på 100 kronor. Vi tror att vi föredrar ost framför skinka, men om ditt kafé lägger till ett tredje val – leverpastej – tycker vi att skinka är godast.

Och om vi inte ens vet vilket pålägg vi föredrar, hur ska vi då kunna fatta beslut om ett pensionssparande vars effekter kommer att synas först om 30 år? Vi är byggda för att göra misstag. Hjärnan är inget magiskt instrument som löser allt, utan snarare en billig fällkniv som går helt okej att använda till vissa grejer – men som är helt värdelös för andra uppgifter. Medicinska bedömningar, militära beslut, värvningar till basketlag, ekonomisk policy – mycket har stöpts om sedan de två israeliska psykologerna fann varandra för snart ett halvt sekel sedan.

Tack vare dem har världen besparats en oändlig mängd förbud och regleringar. För varför skriva nya lagar när det räcker med att ändra hur man ställer en fråga? I Tyskland gjordes grön energi till standardval för elkonsumenter – och 70 procent behöll den. I USA har företag slutat be de anställda att säga till om de vill spara extra till pensionen; de anställda får i stället säga till om de inte vill göra det.

 

LÄS MER: Johan Anderberg om Tino Sanandajis bok "Massutmaning"

 

Socialpsykologer och beteendeekonomer har ätit sig in i maktens kärna. Storbritanniens konservativa regering startade sitt "Behavioural insights team", och Obama-administrationen följde efter. Kahneman och Tversky startade helt enkelt en revolution.

Om det var någon författare som skulle skriva berättelsen om dem var det Michael Lewis. Inte främst för att han är en av världens främsta reportageförfattare, utan för att hans författarskap i stort sett har gått ut på att hitta människor som sett det som ingen annan sett. I “The big short” berättade han historien om fem investerare som såg finanskrisen komma, i “Moneyball” skrev han om hur Oakland Athletics, den amerikanska baseballigans fattigaste lag, lyckade vinna 103 matcher på en säsong genom att hitta undervärderade spelare som ansågs för gamla, hade någon skada, eller till och med var "för fula".

Brad Pitt i "The big short" Foto: PARAMOUNT PICTURES

I “The undoing project” söker Michael Lewis upp den intellektuella källan till sina böcker. Och även om Daniel Kahneman för några år sedan hade en bästsäljare med “Tänka, snabbt och långsamt” är det den här boken man ska läsa. För Michael Lewis är ett avancerat ämne aldrig en ursäkt för att bli svårläst; det här är trots allt författaren som skrivit en bok om bolåneobligationer så att den kunde göras till en Oscarsnominerad Hollywoodfilm.

Kahneman och Tversky, liksom lärljungar som ekonomen Richard Thaler, har ibland anklagats för antihumanism. Och det är klart: om vi ändå inte klarar av att välja kan vi väl lika gärna ge bort den makten till en sovjetisk planeringskommitté? Ingenting kunde vara längre från sanningen; just genom att hitta våra begränsningar har Kahneman och Tversky lärt oss så mycket mer om människan – om allt från börskrascher till rasistiska stereotyper.

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Brexit-väljarna kan visst ha fel

 

Ta bara exemplet med de 2 000 kronorna (som beskrivs i Richard Thalers läsvärda bok “Beslut och beteenden”, Volante 2015). Det kan se ut som ett meningslöst litet experiment, tills man inser att världsekonomin – globaliseringen, frihandeln – de senaste decennierna har varit uppbyggd kring ett kontrakt: om alla får det bättre är det okej med ökande orättvisor och kapitalackumulation. Men vill vi ha det så? Tydligen inte.

“The undoing project” är ibland så omtumlande att boken borde ha försetts med varningstext: man inser hur mycket av vår förståelse av världen som bygger på premissen att människor är rationella, lyckomaximerande individer, när vi i själva verket är känslostyrda junkies.

Berättelsen inleds med ett citat av Voltaire: “Tvivel är inte ett angenämt tillstånd, men tvärsäkerhet är absurt”.

Och kanske ligger våra problem inte så mycket i att vi så ofta tänker fel, utan att vi samtidigt är så säkra på att vi har rätt.

Vi vill veta före ett val i USA, Frankrike eller Storbritannien hur det kommer att gå. Vi efterfrågar tydlighet och klara besked när det inte finns några att ge.

Det har gått så långt att amerikanska väderkanaler har slutat ange risken för regn till 50 procent. Tittarna blir för arga. Att sannolikheten ibland kan vara just 50 procent spelar mindre roll.

Sannolikheten för att en bok av Michael Lewis blir en bok med Brad Pitt i rollistan är nästan 20 procent. Det lär inte hända med den här boken, men den är likväl en av hans bästa – och troligen den viktigaste.

 

Johan Anderberg är journalist och skribent på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!