Vi människohonor delar samma öde

RECENSION. ”Från den varma och susande abdomen som omslutit och skyddat henne krystades hon ut och sprattlade ner i en tid och en värld. Hon kom fram med sin lilla klyfta mellan benen. Den var ödet.”

Så skriver Kerstin Ekman om Tullias födelse, hon som var den romerske politikern och författaren Ciceros dotter och levde år 79-45 före vår tideräknings början. Bilden av att födas till kvinna ur en kvinnas kropp är betecknande för skildringen av Tullias levnadsöde där det löper som en ”skör tråd” genom den bedövande manliga värld Ekman sätter under lupp, i ännu en spränglärd och personligt hållen essäbok. 

Livsvillkoret att både ärva ett biologiskt kön och en social underordning från den människa som fött oss är ett systerskap vi människohonor delar – inte minst det författarjag som för ordet i Tullias värld, en gång en liten flicka från Katrineholm som besatt av antiken och sina latinstudier började leta efter skärvor av kvinnligt liv i källtexterna. I ”malandet om fältslag och kungalängder” fattades något, ”en historia under historien. Framviskad.” 

En romersk kvinna kunde inte skriva för evigheten

Och det är sant att Tullia knappt blir mer än en viskning, av Ekman omsorgsfullt framlyssnad ur Ciceros brev liksom ur skaldernas och historieskrivarnas texter och undertexter. Tullia lever sitt korta liv i en värld där högättade kvinnor som hon själv tillbringar tiden i ståtliga villor omringade av slavflickor och livvakter. 

Med sina högt upptornade frisyrer hänger de sig åt avskilda sällskapsliv som societetsdockor i guldburar. Till författarjaget viskar Tullia att hon visserligen hade en ”tabella” där hon skrev ord med sin ”stylus”, men att de alltid gick att sudda ut och överskriva med nya – en romersk kvinna kunde inte skriva för evigheten. 

Redan som nioåring blir Tullia trolovad och ska hinna med två makar och att föda två barn, ett som dör och ett som överlever henne. Större delen av sitt vuxna liv lever hon med sin mamma Terentia medan fadern befinner sig i landsflykt, och makarna är upptagna med sina karriärer och strider på annan ort. 

Ekman är djupt förtrogen med varje tidsdetalj, med hustrustolor, spermiedödande örter, romerska offerriter och moraliska koder liksom med de antika gatornas myller av barberare, mosaikläggare och vackert sminkade bordellflickor. Hon föreställer sig en resa Tullia gör längs den italiska stövelklacken genom att läsa Horatius och Vergilius beskrivning av samma färdväg. Hon lever sig in i Tullias pubertet genom att läsa Plinius utläggningar om menstruationen, detta ”sattyg” som Ekman och hennes väninnor kallar den i ett av bokens många självbiografiska inspel.

I Propertius skaldekonst lyssnar Ekman till kvinnorösterna, hon läser Lucretius goda råd hur man bäst får säden att tränga djupare i kvinnan om hon står framstupa som ett djur. Bortom kvinnornas verklighet pågår männens, deras krig och förlustelser, skriftställarskap och politiska transaktioner. 

Försvaret av det sårbara och växande känns väl igen.

Med hjälp av Tulliatråden läggs så bilden ut av en civilisation både djupt främmande och kusligt lik vår egen, ett imperieprojekt där det levande offras för att garantera ny tillväxt, där naturrikedomar exploateras och invånare används till soldater och slavar. Försvaret av det sårbara och växande känns väl igen från Ekmans skarpögda essäböcker om skog och kuvade naturlandskap.

Också kvinnan är ett kuvat landskap, och avståndet mellan Tullia och de många glimrande, oersättliga kvinnoporträtt Ekman i roman efter roman försett oss med – kringskurna honor och klyftbärare också de – är i vissa avseenden inte stort. 

Så varför kunde inte berättelsen om Tullia ha blivit en roman? 

Historien ”kan inte läsas som en roman”, skriver Ekman, och det finns en befriande saklighet i Tullias värld som gör boken kompromisslös och skärskådande på ett särskilt sätt. Den sakligheten hade förmodligen ingen romansuggestion kunnat frammana. 

I stället viskar Tullia till oss över årtusendena som den realitet hon en gång var, rakt och utan åthävor, vilket bara gör den överväldigande underordning hon levde under än mer oavvislig.

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Caesaria”.

”Min vision är att alla ska ta plats”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Joel Halldorf – om samhället efter corona och om att vara den som liberalerna vill sätta dit. Och hur effektiv är förresten Halldorf som magnet på krogen? 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och poeten UKON. Se det avsnittet nedan.