Vi lever redan med klimatförändringarna

RECENSION. I början av juni i år gick klimattoppmötet Stockholm +50 av stapeln på Älvsjömässan i södra Stockholm. Ambitionerna var på samma gång storslagna och helt anspråkslösa: vi måste rädda planeten omedelbart, men just nu kan vi inte få igenom några konkreta åtgärder. Ministrarna Ann Linde och Matilda Ernkrans menade i en debattartikel att målet med mötet var att formulera ”ett utkast till ett narrativ om en grön framtid.” Det luftiga språkbruket är indikativt för en längre historia av global klimatpolitik. 

Sedan den första globala miljökonferensen i Stockholm 1972 – vars 50-årsdag föranledde årets toppmöte – har mängden konferenser, klimatmål och icke-bindande internationella avtal ökat i lika snabb takt som koldioxidhalten i atmosfären. Förutom indragna busslinjer och pampiga bilkorteger gjorde inte Stockholm +50 några större avtryck i vardagen. Behöver klimatpolitiken komma ner på jorden? 

I två nya böcker – Izabella Rosengrens ”Hetta” och Peter Alestigs ”Världen som väntar” – är utgångspunkten inte det globala, utan det lokala och kroppsliga. De utgår från att klimatförändringarna redan är här, att de påverkar oss och kommer att fortsätta göra det alldeles oavsett om klimatmålen nås eller inte. Klimatet framstår inte som ett abstrakt begrepp, utan som något vardagligt, manifesterat i slaskiga skidspår och svettiga sömnlösa nätter. 

Egentligen är inte det här något nytt: den grekiske läkaren Hippokrates menade redan för 2400 år sedan att klimatet avgjorde hur våra kroppar fungerade. Hetta gjorde oss slöa och dumma medan för mycket kyla och fukt gjorde oss svaga och sjuka. Under 1700- och 1800-talen fungerade klimatet som en, inte sällan rasistisk, förklaringsmodell för varför jordens olika folk blivit som de blivit. 

Kroppen och klimatet hängde helt enkelt ihop. Under 1900-talet blev klimatbegreppet alltmer dynamiskt: det började förstås som ett globalt fenomen som förändrades över tid. Klimatet flyttade ut ur kropparna och upp i atmosfären. Men i takt med att de obehagligt heta julidagarna blir allt fler är relationen mellan kropp och klimat återigen under omprövning. 

Hur ska vi kunna leva på en planet som snabbt blir allt varmare?

Vetenskapsjournalisten och naturgeografen Izabella Rosengren närmar sig i ”Hetta” den globala uppvärmningen från ett befriande konkret håll: hur känns det egentligen att vara riktigt varm? Hur kommer det sig att människor svettas? Och den stora frågan som döljer sig där bakom: hur ska vi kunna leva på en planet som snabbt blir allt varmare? Det breda anslaget tillåter Rosengren att hoppa mellan evolutionsbiologi, kulturhistoria, klimatjournalistik och personligt hållna anekdoter. 

Det fungerar anmärkningsvärt bra. Värme framstår som ett både naturligt och kulturellt fenomen: en grundförutsättning för människans biologiska utveckling, men också ett resultat av ekonomiska och sociala omständigheter. Ur Rosengrens vindlande berättelse, som rymmer parasollets historia, isvattenslavemang (ja, det är tyvärr exakt vad det låter som), fåglars värmereglering och framtida klimatprognoser, uppenbarar sig värmen som ett nytt slags politiskt objekt. 

Rosengren blir mer svävande när det kommer till hur en värmepolitik skulle se ut i praktiken – och frågor om makt och ägande blir ibland väl suddiga när ett odefinierat ”vi” står i centrum – men lyckas ändå förmedla hur en varmare värld kommer att göra sig påmind ända in på bara skinnet. 

Ett lokalt fokus går igen i Peter Alestigs ”Världen som väntar”. Alestig, som till vardags är klimatredaktör på Dagens Nyheter, har skrivit en mer konventionell klimatbok, som ger en översiktlig bild av hur klimatförändringarna kommer påverka Sverige de kommande decennierna. Kapitlen heter saker som ”Sjukdomar”, ”Mat”, ”Vatten”, eller, precis som Rosengrens bok, ”Hetta”. 

Det småskaliga perspektivet – tidsmässigt och geografiskt – och den ämnesmässiga bredden gör att Alestig kan skriva fram en delvis ny klimatberättelse. Snarare än att hänvisa till IPCC:s rapporter om hur jorden kommer se ut år 2100 vänder sig Alestig till bland andra Folkhälsomyndigheten, Boverket och Svenska Kraftnät. Det blir uppenbart att en varmare värld, även på kort sikt, kommer att få inverkningar på stora delar av det svenska samhället och att vår beredskap är otillräcklig. 

I mötet mellan den torra svenska myndighetsprosan och klimatförändringarnas kraft skapas en kuslig dramatik, som Alestig lyhört gestaltar. Det är därför synd att Alestig också valt att inleda varje kapitel med en kort dystopisk novell som utspelar sig i Sverige 2050. Här staplas dystopins mest välkända troper på varandra – en mystisk sjukdom sprider sig, ett larm tjuter i bakgrunden, radion rapporterar om skärpta matransoner – med den paradoxala effekten att den framtid som i resten av boken ter sig så verklig med ens blir till fiktion. 

Klimatförändringarna (...) behöver hanteras på samhällets alla nivåer.

Alestig hade lugnt kunnat lita på att de journalistiska framtidsbeskrivningarna är tillräckligt engagerande – och nog så skrämmande – utan fiktiva utsvävningar. Men detta är mest en randanmärkning: ”Världen som väntar” är klimatjournalistik som lyckas med konststycket att skriva ihop det klimatvetenskapligt abstrakta med det lokalt välbekanta. 

”Hetta” och ”Världen som väntar” kan kanske förstås som tecken i tiden: sedan Stockholmskonferensen 1972 har klimatförändringarna gått från ett abstrakt, framtida problem till ett ständigt närvarande sådant, som behöver hanteras på samhällets alla nivåer. 

Det är den globala nivån som har varit i fokus under 50 år av toppmöten, men framgångarna har uteblivit. I takt med att uppvärmningen ökar och extremväder blir allt vanligare har en ny, lokalt förankrad, klimatpolitik börjat utkristallisera sig. Den som vill förstå vart vi är på väg kan med fördel börja hos Izabella Rosengren och Peter Alestig. 

Av Erik Isberg

Erik Isberg är doktorand vid avdelningen för historiska studier av vetenskap, teknik och miljö på Kungliga Tekniska högskolan. 

Månens sällskap: Det inre kriget

PODCAST. Eric Schüldt och Natalie Lantz pratar om att identifiera och namnge sina inre demoner, och om att utkämpa sina inre strider utan att duka under.