Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi har en plikt att veta vad som händer de utvisade

Utvisning till Afghanistan i Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Martin Schibbye. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Nättidningen Blankspot undersöker vad som händer med människor som Sverige utvisar till Afghanistan.

Ida Ölmedal läser reportage från ett farligt land.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den 11 mars ifjol badade Medborgarplatsen i Stockholm i sol och musik. Folk från hela landet var på plats och över vinterjackorna hade vissa trätt vita t-shirts med stora, röda hjärtan på. Det var marschen “Den röda tråden” som hade nått sitt slutmål. Med sig hade man en namninsamling om amnesti för ensamkommande barn och rätt till omprövning för de som fått sin ålder uppskriven.

Den enda reporter jag fann på plats var från Blankspot. Alltså organisationen som grundades av bland andra Martin Schibbye med syftet att göra journalistik på de platser i medieskugga. Här stod de, mitt i Sveriges mest journalisttäta område. 

Medan marschen fått utrymme i lokalpress ute i landet var Stockholmsmedierna på efterkälken. 

Martin Schibbye är ansvarig utgivare för Blankspot. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Från Medborgarplatsen till Kabul

Under årets gång skulle uppropet följas av sittstrejker, demonstrationer vid förvar och bidra till en dramatisk regeringskonflikt som utmynnade i förslaget om en ny chans för vissa ensamkommande att gå ut gymnasiet. I dag står gruppen unga afghanska migranter i centrum för migrationsbevakningen. 

Blankspots fokus ligger dock inte på Medborgarplatsen utan på något som är betydligt svåråtkomligare: livet i Afghanistan, efter en utvisning. Vad händer med de människor Sverige skickar bort?

Det är journalistik som är säkerhetsmässigt vansklig (även om flera – så också Expressen – gör den). Samtidigt som Sverige alltså deporterar ungdomar till Afghanistan avråder UD från resor dit. Det är knappt fyra år sedan en svensk journalist, Nils Horner, mördades på öppen gata i Kabul. 

Men vi har ett ansvar att veta. 

Och nu har en del av Blankspots reportage publicerats i boken “Utvisad”. 

Så vad har hänt? 

 

LÄS MER: Jonas Gardell: Hur bögig måste en bög vara för att inte utvisas? 

Utvisade till Afghanistan

Ingen av de som Blankspot följer har dött. 

Mustafa kämpar för att åter ta sig tillbaka till Sverige, och klarar sig just nu delvis på bidrag från den svenska familj han bott hos.

Basir återvände frivilligt, men upptäcktes av talibanerna som förföljt honom, och är nu på flykt igen. Han sover med en kalasjnikov i handen. 

Hamid ångrar bittert att han reste tillbaka, och fruktar för sin familjs liv varje gång han lämnar hemmet.

Man möter också ett par personer som sitter i förvar i Sverige. Wares försöker fortsätta sitt arbete som journalist med hjälp av en webbkamera. Josef ber till Gud för sitt liv – han blev kristen i möte med Svenska kyrkan. Jawad, som fått sin ålder uppskriven, förmanar sin före detta fostermor att inte försumma sitt arbete för att hälsa på honom. 

En förklaring till att Blankspot kommer närmare än andra medier har med målgrupp  att göra. Och här bir det intressant.

Man arbetar med det man kallar deltagandejournalistik. Man använder en Facebookgrupp, där asylsökande, lärare, socialsekreterare och andra personer som har erfarenheter av frågan bidrar med tips och synpunkter. Martin Schibbye är tydlig med att man betraktar den här gruppen som "uppdragsgivare" – det är de frågor som de är intresserade av som man ska söka svar på.

 

LÄS MER: Ida Ölmedal om Viktor Bankes "Andrum" och rätten till rättigheter 

Blankspot

Så vad gör det med journalistiken? Det gör inte att Blankspot undviker för läsarna obekväma svar. Exempelvis skildrar man våld mot säkerhetspersonalen under en utvisning. Nyligen publicerade Blankspot även en lång text av en journalist som hävdar att säkerhetsläget i Kabul svartmålas – något som väckt upprörda reaktioner i Facebookgruppen. 

Men journalistisk allsidighet handlar också om vilka frågor man söker svar på. I den bemärkelsen har Blankspot gjort en avgränsning. Perspektivet är det som finns hos asylsökande tillsammans med de som engagerar sig för eller arbetar med dem. 

Det sker helt transparent, och Blankspot är en liten organisation som tagit på sig ett specifikt uppdrag. 

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över konsekvenserna. Jag råkar läsa reportagen bredvid nättidningen Kvartal, likaledes crowdfundad men med hittills tydligt konservativ slagsida. Även här finner man initierade och intressanta analyser om samma frågor, och betydligt mer djupgående än det mesta man hittar i dagspress. Det handlar bland annat om låsningar kring åldersbedömningar i svensk politik. 

Mellan de båda nättidningarna finns inga motstridigheter, bara två helt olika perspektiv. Ett på de afghanska asylsökande, ett på svenska politiker och myndigheter. Ett för varje smak.

Jag kanske drar ut tanken för långt, men jag kan inte låta bli att undra om denna målgruppsanpassade migrationsbevakning pekar mot en mer splittrad journalistisk framtid. 

 

LÄS MER: Ida Ölmedal om Katia Wagners "Pojkarna och de ensamma poliserna" 

 

REPORTAGE

Martin Schibbye, Brit Stakston, Göran Engström, Annika Hamrud, Adam Sjöborg 

Utvisad

Blankspot, 169 s.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Ida Ölmedal här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!