Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi är för nyfikna på varför författarna är som de är

Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar om läslusten hos unga.
Anneli Jordahl. Foto: Kajsa Göransson. / Norstedts.
Karl Ove Knausgård. Foto: Magnus Liam Karlsson. / Norstedts.
Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN
”Orm med två huvuden”.
”Oavsiktligt. Om att läsa och skriva”.

Intresset för författarens person och verksamhet tycks bara växa, men varför? 

Victor Malm läser två nya essäer och funderar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Varför skriver jag? 

Ärligt talat vet jag inte riktigt, jag har aldrig ställt mig eller fått frågan, men nu när jag på grund av två nya böcker tänkt att jag ska försöka svara på den känns resultatet pinsamt trivialt: jag gör det för att jag vill. För att jag har vant mig vid det. För att det har blivit mitt jobb. För att jag tycker att det är roligt, eller kanske snarare – om jag får ta i en smula – för att det känns som en viktig del av att vara till, ett sätt att komma åt något som man inte når på andra sätt. 

Men jag tror att det är svar som kommer lögnen nära, eftersom de blundar för den mindre banala – men sannare – fåfängan, vilket jag förvisso helst gör. Att skriva handlar naturligtvis också om att vilja bli sedd, förstådd, räknas som någon, framstå som klok, ja, om ambition. Att vilja se något särskilt i spegeln efter morgonduschen. Samtidigt som man måste klara av att bortse från allt det där egenkära för att kunna skriva saker som inte är meningslösa. 

Jag är inte säker på att vi är i behov av fler sådana. Förmodligen inte.

Ungefär så ser de flesta svaren på den gamla frågan ut, mer gemensamma än personliga, från George Orwells klassiska ”Why I write” till Deborah Levys vackra pendang i ”Things I don't want to know”. Och inte heller de nya essäböckerna ”Orm med två huvuden” av Anneli Jordahl och ”Oavsiktligt” av Karl Ove Knausgård för något egentligt nytt till bordet. Deras svar liknar mina. Och förmodligen skulle även jag kunna backa upp dem med yrkesbekännelsens huvudkrydda, den aningen självförhärligande, förment personliga historien om en bokmal som var så annorlunda, satt dagar på biblioteket, lånade hem kassar med böcker, läste och läste och läste, tills världen försvann och allt blev litteratur.

Jag är inte säker på att vi är i behov av fler sådana. Förmodligen inte. Men om diskussionen av den biografiska författarkroppens invasion av kultursidorna ska fortsätta kan de fungera som en ganska praktisk språngbräda. ”Varför skriver jag?”-böckerna är ju en helt öppen, säkert medveten och därför ganska sorglig självfetischering.

Det är hens uppenbarelse, karisma och berättelse som säljer boken.

I deras centrum placeras något för många – fler än som är intresserade av litteratur – åtråvärt. Författarskapet, det kreativa livet, den lockande drömmen om att stå i fantasins tjänst, fri från vardagens och arbetslivets alla krav och måsten. Precis som i tidskriften Skriva, eller i de ideliga, allt fler, brett uppslagna författarintervjuerna. Båda fenomenen, tror jag, bekräftar Sven Anders Johanssons påpekande i studien ”Självskrivna män”: författaren har blivit litteratursfärens huvudsakliga vara. 

Det är hens uppenbarelse, karisma och berättelse som säljer boken, inte bokens uppenbarelser och berättelse. Vilket har skapat ett slags litterär kändiskult som förutom marknadsföringen genomsyrar produktionen och mottagandet, ja till och med skrivandet i sig, viljan att skapa litteratur. 

Man vill bli författare för att man vill bli författare. Man vill se sin nuna på en kultursida. Jag är nog inte annorlunda. Den gamla drömmen om litteraturen som en kunskapsform i konkurrens med vetenskapen och religionen är glömd, och även om dess trossatser fortfarande upprepas är de allt mer urvattnade och tunna, bara nödvändiga komponenter i den identitet som i själva verket är huvudsaken. 

Förlåt, nu är jag cynisk.

Ur det perspektivet kan jag inte föreställa mig något mer perfekt än en bok som handlar om varför man skriver böcker. Författaren som träder fram och berättar författarskapets sanning – och ger en liten instruktion, lätt att känna igen sig i, till oss, den stora skaran som drömmer om att bli som den. 

Förlåt, nu är jag cynisk. Jordahls ”Orm med två huvuden” är mer än en författares självhagiografiska gestaltning av sin väg till litteraturen. Essän handlar om skrivkamp och är dessutom en bitvis snygg, ilsken uppgörelse med den svenska litteraturens klassiktningar. Hon gör flera goda poänger, inte originella men värda att upprepa. Som att varje litterärt medelklassöde uppfattas som unikt, medan skildrade arbetarliv ses som så lika varandra att de flesta blir proppmätta efter en bok. 

I relation till en sådan, fullt rimlig, tanke skriver Jordahl dock fram den underifrån-position från vilken hennes eget, med rätta firade, skönlitterära författarskap anländer i offentligheten. Exemplet är drastiskt: ”När jag skriver en roman som bygger på min mammas unga liv som hembiträde och ogift tonårsmor blir jag högst troligt läst och bedömd av kritiker som vuxit upp med barnflicka och hembiträde.” 

Jag blir lite paff. Vilka syftar hon på? 

Någonstans där dör dock mitt intresse.

Nog för att ganska många svenska kritiker kommer från en hyfsat välutbildad medelklass, men en generalinventering skulle nog avslöja att flera av oss inte gör det. Överklassen som håller barnflickor och hembiträden är dock hyfsat frånvarande, känns till och med en smula underrepresenterad i skrivarsfären, och ärligt talat tror jag det vore bra för både litteraturen och ekonomin om en och annan djursholmare ägnade sig åt kritik i stället för fondplacering. 

Men vrångbilden, hur märklig och felaktig den än ter sig, har en retoriskt effektiv funktion: Jordahl framställer sig själv den märkvärdiga och osannolika sanningssägaren i en slät kår av högt privilegierade borgare. 

Någonstans där dör dock mitt intresse. Jag är smärtsamt medveten om hur långt det är till skrivandet och självförtroendet, att tvivlet på min förmåga är betingat av min bakgrund. Men jag tror inte – känner inte – att någon är betjänt av att vi gör upp med eller diskuterar det genom schabloner och överdrifter. 

Något annat, större, har hänt. Jag vet inte vad.

Knausgårds essä hade, lite elakt, gått att beskriva som en kort, trevlig summering av ”Min kamp”, fast med koncentration på frågan om skrivandet. Som han dock släpper ganska fort, och när han kliver över till att diskutera vad litteratur är och gör blir essän lyckligtvis något mer än ett säljigt porträtt av den stora författarens författande.

Att sådana tar mer och mer plats, mer och mer av vår uppmärksamhet, är dock uppenbart, men knappast någons fel. Tidningarna har inte blivit slappa, författarna har inte blivit (mer) självupptagna, kritikerna har inte blivit överarbetade, underbetalda och okunniga. Något annat, större, har hänt. Jag vet inte vad. Men jag vet att den för inte särskilt längesen centrala diskussionen om vad litteraturen är och gör – eller borde vara och göra – har förvisats till marginalerna, att det som brukar kallas poetik ser ut att ersättas av olika författares privata svar på den triviala frågan om varför de skriver.

ESSÄ

KARL OVE KNAUSGÅRD

Oavsiktligt. Om att läsa och skriva

Översättning Staffan Söderblom

Norstedts, 85 s. 

ESSÄ

ANNELI JORDAHL

Orm med två huvuden

Norstedts, 141 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

I spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar talar om hur man väcker läslust hos unga med poesi som berör och förstör.