Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vi är alla drönare i en koldriven bikupa

”Att lära sig dö i antropocen”.
Roy Scranton. Foto: Josef Samuel Photography
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

För att överleva den globala uppvärmningen måste vi lära oss att dö. 

Victor Malm läser en hoppfull och vacker essä om mänsklighetens stora misslyckande. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är redan över, i alla fall på samma sätt som matchen där ditt fotbollslag ligger under med 5-0 i sjuttiofemte minuten är över – det är, ungefär, grundtesen i Roy Scrantons omsusade ”Att lära sig dö i antropocen”, som nu utkommit i svensk översättning. 

Boken handlar, som titeln mer än antyder, om den globala uppvärmningen, men anlägger ett ovanligt pessimistiskt, skarpt och – faktiskt – humanistiskt perspektiv på det som pågår runtom oss, mänsklighetens stora misslyckande. ”Det är kört”, skriver Scranton, och lägger till: ”Den enda kvarstående frågan är hur snabbt det kommer att gå och hur smärtsamt det blir.”

Problemet är inte bara stort, det är totalt, vi är alla, så väl klimatcertifierade aktivister som heltidsförnekare, självmordsbenägna drönare i en kolberoende bikupa.

Lyckligtvis är syftet med sådana formuleringar inte att konstatera och begråta en nära förstående apokalyps, utan att påpeka något mycket enkelt: även om vi i teorin fortfarande kan åtgärda klimatnödläget, åtminstone delvis, finns inga som helst tecken på att något reellt kommer göras. 

Ni vet – plastpåsar förbjuds, den globala energikonsumtionen ökar och bensinen blir några slantar dyrare. Haven dör, elektronikskrotet mångfaldigas, arter utrotas, medan några av oss äter vegetariskt allt oftare. Ja, när man läser Scranton är det lätt att betrakta själva åtgärdspolitiken som en form av nihilistisk hopplöshet, för problemet är inte bara stort, det är totalt, vi är alla, så väl klimatcertifierade aktivister som heltidsförnekare, självmordsbenägna drönare i en kolberoende bikupa: ”Fienden är inte där ute någonstans – det är vi själva som är fienden. Inte som individer, men som ett kollektiv. Som ett system.”

Tanken är svår att ta på allvar, förmodligen är vi predisponerade att följa minsta motståndets lag och låta bli.

Den insikten har många kommit till, och det vanligaste och kanske mest naturliga, men förmodligen otillräckliga, svaret är att vi därmed bör modifiera systemet – inrätta lite socialism och bli ett annorlunda kollektiv, alternativt smälla upp tiotusentals kärnkraftverk och fortsätta vår energiintensiva utrotning av allt icke-mänskligt liv. 

Scranton, mer civilisationskritisk, mer radikal, mer hoppfull, svarar i stället att vi måste lära oss dö. Men det innebär inte att ge upp, lägga sig ned och låta jorden ta en åter. Snarare innebär det att vänja sig vid tanken på att de regler och former vi lärt oss att leva efter snart upphör att gälla. Att vi, vår livsstil, civilisationen vi skapat, både är döende och orsakar död. Tanken är svår att ta på allvar, vi är förmodligen predisponerade att följa minsta motståndets lag och låta bli, men för att kunna skapa ett annat, bättre liv efter just den här döden – som bara är en av många, Rom föll också – är vi enligt Scranton tvungna. 

Vi måste, menar han, sluta leva i nuet.

Efter den kommer nämligen något annat, och även om ”Att lära sig dö i antropocen” inte berättar vad, skriver Scranton mot slutet fram en sorts ärkehumanistiskt värdegrund från vilken en framtid kan byggas. 

Vi måste, menar han, sluta leva i nuet – sluta låta den skövlande tron på evig tillväxt slänga oss framåt och framåt och framåt – och börja vårda vår relation till det förflutna. Renovera, göra levande igen och genom det överväldigande arkiv av kunskap som de redan döda lämnat efter sig skapa en gemenskap som inte strävar efter ständig expansion. Som i stället minns och bejakar vad det att vara människa har betytt och kan betyda, och på så vis ersätter den kapitalistiska monokulturen med en, tja, humanistisk multikultur.

Inte särskilt konkret, men hoppfyllt. 

Eller kanske bara vackert. 

SAKPROSA

ROY SCRANTON

”Att lära sig dö i antropocen”

Översättning Christian Nilsson

Lil'Lit Förlag, 157 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.