Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem gav vänstern ensamrätt?

Mikael Wiehe. Foto: Anders Ylander

Den protestpolitiska sångskatten blir för utspädd om den blandas med allmän naturlyrik.

Gunilla Brodrej och Jens Liljestrand provsjunger "Röda sångboken". Läs den andra texten i länken till höger i artikeln.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SÅNGBOK

RÖDA SÅNGBOKEN

Emeli André och Peter Gustavsson (red.)

Leopard förlag, 318 s.

Det var så genialiskt. Med varumärket Nya Moderaterna tog alliansen inte bara den politiska makten, utan kopplade också greppet om Den Svenska Berättelsen. Folkhemmet, välfärden, arbetet, tryggheten - plötsligt var det Reinfeldt som rodde Harpsundsekan, Borg som gick med hängslen och livrem, plötsligt struttade muf:arna runt som landsfäder medan Sahlin och Juholt snubblade fram som nyvärpta wannabes.

Vi fattade inget, vi stod där som fån

medan tjuvarna snodde allt dom kom åt

Mikael Wiehes "Ta det tillbaka" från 2010 sa egentligen det mesta om stämningen hos arbetarrörelsen efter fyra år i opposition: känslan av att landet har stulits av ett lömskt rövarband som har lyckats dupera väljarna att byta tonart.

Nu, efter ytterligare fyra år, är det hög tid att återerövra gitarren vid den nationella lägerelden. När jag en solstekt eftermiddag gnolar och spelar igenom "Röda sångboken" tillsammans med Gunilla Brodrej slås jag av hur förlaget, i samarbete med ABF, inte bara har valt att inkludera självklara namn som, förutom Wiehe, Nationalteatern, Allan Edwall, Vreeswijk, Dan Andersson, Blå tåget och Björn Afzelius.

Man har dessutom annekterat stora delar av den allmänna svenska sångskatten, som Ulf Lundells "Öppna landskap", Eva Dahlgrens "Vem tänder stjärnorna?", Evert Taubes "Änglamarken" och Ted Gärdestads "Sol, vind och vatten".

 

Vem gav vänstern ensamrätt till detta svenniga rajrajande? När blev "Ett glas öl", "Höstvisa" eller "Vem kan segla förutan vind?" sosselåtar - den sistnämnda borde väl snarare vara obligatorisk på samtliga alliansmöten?

Jag och Gunilla stämsjunger oss igenom några låtar från kvinnorörelsens och antiapartheidrörelsens tid, och med hjälp av rödvin och Anna Hellgren blir det riktigt stämningsfullt när vi klämmer i på Ted Ströms episka "Vintersaga".

Det stora vemodet rullar in medan vattnet glittrar på Riddarfjärden och jag tycker plötsligt att det känns rätt så fint, alltihop, en allsångskultur som arbetarrörelsen ska vara stolt över och slå vakt om. Att samlingen inkluderar nya låtar av Kent, Jason Diakité och Laleh visar på en förmåga att utvecklas och bredda repertoaren.

Men Bo Kaspers Orkesters "Fyrarättersmål"? Är den kanske tänkt som ett finurligt budskap till borgarna, en påminnelse om maktinnehavets oundvikliga baksmälla?

Vi åt ett fyrarättersmål

och vi kommer nyktra till,

och vi blir hungriga igen

och du kan önska vad du vill.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!