Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Västvärldens största lögn att alla kan omstöpa sitt liv

Silvia Avallone.Foto: RCS LIBRI.

Silvia Avallone beskrivs ibland som ännu bättre än Elena Ferrante.

Martina Montelius är snart böjd att hålla med under läsningen om människorna i Labriola.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ett enda oskyddat samlag med knarklangande pojkvännen Manuel är allt som krävs för att 17-åriga Adele ska bli gravid i Silvia Avalones nya roman. De bor i ”jättemaskarna” – ett gigantiskt, slitet bostadskomplex i den påhittade men typiska fattigförorten Labriola (möjligen döpt efter marxistiske filosofen Antonio Labriola) utanför Bologna. 

Där stannar ingen frivilligt kvar, även om det är snäppet mindre vidrigt än de närliggande ”tarmhusen”, där endast de allra fattigaste dväljs. 

Jättemaskarna är zickzack-formade, så alla har insyn hos alla. Ofta står lägenhetsdörrarna på vid gavel för att skapa korsdrag när hettan blir outhärdlig. Det spelar ingen roll. Det finns ändå ingenting att stjäla. När sommarlovstimmarna blir för utdragna kan de unga ta sig till den nybyggda mastodontgallerian Million. Inte för att köpa något – men där finns i alla fall luftkonditionering. 

Det spelar ingen roll. Det finns ändå ingenting att stjäla.

Läraren Dora, från en bättre del av staden, blir inte gravid hur många samlag och provrörsbefruktningar hon än underkastar sig. Varje nytt meningslöst graviditetstest är en golgatavandring, och äktenskapet bara sin form. Sakta utvecklar hon komplicerade känslor för sin högbegåvade elev Zeno, som tackar nej till ett eftertraktat Parisstipendium för att fortsätta ta hand om sin utfattiga familj. ”Det finns krafter som man inte rår på. Krafter som är mer oåterkalleliga än en dum, egoistisk önskning”, säger han närmast föraktfullt till den oförstående Dora. Egna drömmar är inte att tänka på när man bär sin egen mor på sina axlar. 

Foto: Natur och Kultur

Silvia Avallone hyllades stort redan för sin debutroman ”Stål” (2010) - också den en skildring av villkoren i en fattig storstadsförort. Sedan dess har hon till och med kallats Elena Ferrantes litterära överman, och jag balanserar på gränsen till att hålla med. I nya ”Där livet är fullkomligt” fördjupas bilden av västvärldens största lögn: den om varje individs möjlighet att omstöpa sitt liv. 

På ytan låter det så enkelt: studera, skaffa ett bra jobb, och vips har du gjort en klassresa. Så fungerar det i den fria världen! Den som förfäktar detta har inte levt i Labriola. Inte känt fattigdomsskammen gnaga sig in i hjärnvindlingarna, organen vändas ut och in vid tanken på att lämna människor man älskar bakom sig för att satsa på sig själv – och definitivt inte gått en centimeter i Adeles snedgångna klackskor av plast. 

Egna drömmar är inte att tänka på när man bär sin egen mor på sina axlar.

Adeles ofödda barn. Det oskrivna bladet som inte har en aning om hur avgörande tid och plats för en människas födelse är. Kan hon utsätta detta barn för en livshistoria som börjar i den överbelamrade lägenheten i jättemaskarna? Är det kärlek? Svaret är förkrossande, naturligtvis – och den enda del av romanen som möjligen är en smula konstruerad och snäll. Men boken är ändå tillräckligt sträng för att kvala in som relevant klasskildring, och därtill betydligt mer nyansrik än det mesta i samma genre. 

Allra mest välskriven är Zeno, som med sitt stora intellektuella kapital och sin ekonomiska låsning vid samma fläck, lik förbannat illustrerar den självgoda konsumtionsdoktrinens groteska orättvisor så att Ayn Rand borde vända sig i sin marknadsmässigt framkonkurrerade grav. 

Kanske skulle Zenos mamma hellre dö ensam än att se honom avstå från Paris. Men till det är han för lojal – och kanske för rädd. För att kunna ”älska sig själv”, som det så vackert heter, behövs åtminstone en antydan om att man har ett existensberättigande i världen. Att var och en av invånarna i verklighetens alla jättemaskar ska använda all sin kraft till att smida sin egen lycka ur asfalten – det är för mycket begärt. Jag vill se den it-miljonär som klarar något sådant. 

Roman

Silvia Avallone

Där livet är fullkomligt

Översättning Johanna Hedenberg

Natur och Kultur, 382 s.

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”.

Martina Montelius ”Jag behöver inte ens säga Katarina Janouch”:

I tv-spelaren ovan visas en författarintervju med Martina Montelius från Bokmässan i Göteborg. Moderator: Anna Hellgren.     

 

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius HÄR.