Sveriges kung liknar en parodi på en entreprenör

RECENSION. ”Vad roligt att se dig här!” hojtar en glädjestrålande Charlotte Kalla till kungen i målfållan efter ett svenskt OS-silver Pyeongchang 2018. Det spontana mötet mellan den brett leende skidstjärnan och den knarriga men ändå folkliga monarken är typiskt för hur tv-kameror – och medier i allmänhet – har fångat den figur som i år har suttit på sin tron i ett halvt sekel. Att Kalla rentav säger ”du” till Carl XVI Gustaf är symtomatiskt för det otvungna samspel mellan offentlighet och kungahus som ofta visas upp och sannolikt bidrar till att en majoritet av svenskarna vill ha kvar institutionen.

Ändå har kungen sällan eller aldrig granskats som, just, en institution. Inte privatpersonen – pappan, festprissen, vasaloppsåkaren och kaffeflicks-beställaren – utan den funktion han utför i samhället. Mikael Holmqvist, professor i företagsekonomi, har i två tidigare populärvetenskapliga fackböcker om ”Djursholm” (2016) respektive ”Handels” (2018) studerat den svenska eliten i skärningspunkten mellan samhällsvetenskap och ekonomi. I ett samtal med mig själv och Daniel Suhonen på Expressens scen på Bokmässan 2018 kom frågan upp vad hans nästa forskningsobjekt skulle vara. ”Kungahuset”, svarade Holmqvist omedelbart och jag antar att idén var planterad redan då.

Kungen är nämligen, som han mycket övertygande visar, inte bara helt integrerad i den svenska ekonomiska eliten utan också dess kanske allra viktigaste symbolvärde. Med utgångspunkt i den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital och konsekrering, tecknar Holmqvist bilden av ett elitistiskt och ekonomistiskt Sverige där treenigheten Djursholm (en symboltyngd plats), Handelshögskolan (en symboltyngd akademi) och monarkin (en symboltyngd person) samverkar för att ladda en del av näringslivet med närmast ofattbart hög status – det som i kungens fall av författaren kallas för ”royal touch”.

För Carl XVI Gustaf, menar Holmqvist utan omsvep och med mängder av systematiskt framtagen fakta, är näringslivets kung. Redan vid tillträdet 1973 fick kapitalet in en fot genom att greve Thomas ”Tom” Wachtmeister, vd och senare koncernchef för Wallenbergarnas Atlas Copco, värvades som hans förste hovmarskalk. Kungen har fostrats av näringslivseliten, framför allt de gamla pengarnas patriarkala nätverk. 

Allt detta är i dag så självklart att man inte ens tänker på det.

Det är ingen slump att såväl Peter som Jacob Wallenberg tillhör de ytterst få svenskar som tilldelats Serafimermedaljen, eller att kungen med sådan plikttrohet arbetar för att främja den svenska industrins intressen utomlands, eller de återkommande kontaktytorna mellan kungen och Wallenbergstiftelserna. Eller, för den delen, att kungen i en artikel i Dagens industri 1996 (med den talande rubriken ”Kungen litar på Wallenberg”) beskrevs nästan enbart ha aktier i Wallenbergföretag som Astra, Asea, Atlas Copco och Ericsson.

Allt detta är i dag så självklart att man inte ens tänker på det; ”han är bra för näringslivet” är en återkommande klyscha i försvaret av monarkin. Men varför ska kungen egentligen vara bra för näringslivet och inte, säg, kulturen, militären, kyrkan, akademin, idrotten eller någon annan sfär i samhället?

Det är han ju, förvisso, också, åtminstone ibland. Det är den andra och mer diffusa, kvalitativa dimensionen av boken, resonemanget om hur kungens roll i offentligheten i stort genomsyras av näringslivets värderingar. Även om Holmqvist med en kvantitativ analys av kungens offentliga åtaganden visar att näringslivet dominerar starkt, är kungen naturligtvis också flitig på andra områden – hos scoutrörelsen, på besök i Sveriges kommuner, vid större kulturevenemang och, som i inledningen, vid idrottshändelser. Men också där företräder han en entreprenöriell linje i sin diskurs, genom att återkomma till ansvarstagande, optimism och, viktigast av allt, ledarskap.

Han framställs av Holmqvist nästan som en karikatyr av den företagsekonomiska sfärens normer i sin energiska ytlighet, sin aversion mot självrannsakan och eftertanke, sitt antiintellektuella och nästan tvångsmässiga bejakande av framtiden och dess möjligheter. När kungen i sitt jultal 2002 famöst påpekade för sitt folk att ”Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa” var det således inget olycksfall i arbetet utan ett uttryck för den förhärskande ideologin i den näringslivselit som kungen både främjar, tillhör och agerar språkrör åt. Skärp dig. Ta dig i kragen. Sluta gnäll. Du kan om du vill.

Jag saknar en utförlig beskrivning av vad som skulle vara alternativet.

”Kungen” är, som sagt, övertygande i sin vetenskapligt gedigna granskning av hur kungen både praktiskt och kommunikativt är en del av samma samhällssfär som köper villor i Djursholm eller sätter sina barn på Handels. På det sättet har kungen också, tvärtemot sitt uppdrag, indirekt varit starkt politisk i sitt stöd för den högerliberala våg av ekonomiskt tänkande som har präglat Sverige under större delen av hans regeringstid. På så vis, framhåller Holmqvist, har han varit kongenial med sitt eget valspråk, ”För Sverige i tiden”.

Men boken är också långrandig och repetitiv, ibland lite väl knastertorr i sin prosa. Jag saknar en utförlig beskrivning av vad som skulle vara alternativet – vad skulle en svensk monarki kunna vara i stället? Finns det någon som efterfrågar en inåtvänd filosof till kung? Vill någon ha en kung som är djupt andlig? Har Zara Larsson, Ruben Östlund eller Zlatan Ibrahimovic bett att få mer uppbackning från kungen? Vill någon ha kungen skrivande på kultursidorna? Och är det ens realistiskt att föreställa sig en demokratisk kung, någon som ständigt och på alla nivåer representerar hela befolkningens intressen?

Det är den andra sidan av det kungliga myntet, att det kanske bara var Wallenbergarna och deras gelikar som har någon konkret användning för honom, medan vi andra är nöjda med löpsedlar, ”Hey Baberiba”-satir, gulliga personporträtt och en bussig kram i målfållan.

I väntan på Victoria. 

Jens Liljestrand är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.