Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varje relation påverkas av slaveriets våldsamhet

Ta-Nehisi Coates.
Foto: NINA SUBIN / NORSTEDTS
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Ta-Nehisi Coates tar med ”Vattendansaren” klivet från essän till romanen. 

Valerie Kyeyune Backström uppskattar det välresearchade försöket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det finns en lockelse att läsa en romandebut som en förlängning på ett redan etablerat skrivande, om personen är en aktiv debattör, essäist, kritiker – visst måste denna nya form bara vara ytterligare ett sätt att få fram sin politiska mening?

När Ta-Nehisi Coates så nu skriver sin första roman, gör han ingen besviken. För alla oss som läst honom med behållning tidigare, är ämnet naturligt. ”Vattendansaren” handlar om Slaveriets södern, och befrielserörelsen, den underjordiska järnvägen. Man kan nästan höra resultatet av de studieresor, de stora inläsningarna han gjort och nämnt i sina tidigare texter om inbördeskriget, slaveriet, USAs historia, här vilja få ta sig uttryck, få valuta för sina pengar.

”Vattendansaren”

Gott så. Men det ställer också högre krav på Coates. Eftersom han är en sådan skicklig essäist, med ett sådant utarbetat språk, en rytm och en humor och ett vemod som förtrollat hans texter, blir förväntningarna nästan orimligt höga. Och om hans skönlitterära skrivande dessutom rör sig inom samma fält som hans övriga…

Historien berättas av Hiram, en förslavad ung man i ett Virginia som redan håller på att vittra sönder av överbrukad jord, där de en gång så förmögna plantagerna nu avbefolkas och en enda tillgång återstår: att sälja av dem, de förslavade. Det utgör fonden för ett äventyrsepos med inslag av magisk realism.

Skriver Coates bättre skönlitteratur än sakprosa?

Den stora behållningen är kanske de många perspektiv och konflikter Coates tillåts utforska här. Det blir inte bara en berättelse om vad förslavning gör med individen, utan med samhället, hur detta våld finns inympat på hela samhällskroppen och påverkar alla relationer, även den mellan vita. 

Coates har ett ärende, han skriver på en ganska koncentrerad prosa, som framför allt vill föra storyn framåt, Och det gör den, även om poesi smyger sig in på sina ställen är det en idéroman gestaltad i individen. Och det är just berättelsen, människogalleriet som har mest magi. Som tillåter sig att vrida och vända på saker, och låter människor framträda i all sin komplexitet. 

Även om det är genom en man, och främst genom männens bild av kvinnor, som tiden porträtterats, är det också ett ganska medvetet grepp av författaren. Filtrerad så genom huvudpersonen, får han också med de könsliga skillnaderna, och männens varierande oförmåga att förstå eller hantera det specifikt sexuella våld som riktades mot kvinnor. Även männen framstår således som fängslade i den manlighet som här sinnrikt fångas. Fram träder inte bara en utmärkt berättelse utan än mer en fråga om frihet, om dess möjlighet, och vad ofriheten gör med människan, och samhället. Vilken ofrihet vi bär med oss i dag.

Men en annan fråga kvarstår: Skriver Coates bättre skönlitteratur än sakprosa? Inte nödvändigtvis. Men det säger mer om hans essäistik än hans roman. För nog är det en sällsam debut.


ROMAN

TA-NEHISI COATES

Vattendansaren

Översättning Eva Åsefeldt

Norstedts, 405 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Ett nytt England”.