Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varje ord i boken väcker både fasa och livsvilja

Steve Sem-Sandberg.Foto: Stefan Tell / Albert Bonniers förlag
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Steve Sem-Sandberg är en författare som går på tvärs mot litterära trender.

Martina Montelius faller pladask för ”Jägarna i Armentières”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I en litteraturvärld där även de mest erfarna skriftställarna klättrar på varandra i kön till scenen där man berättar om sig själv och sin vardag, tar Steve Sem-Sandberg konsekvent av åt motsatt håll. Nedåt genom historien, med sökljuset riktat mot slambottnen av det som redan undersökts. Kanske ligger något där, dolt under liket av en död plattfisk, en berättelse som välter hela brädet och tvingar läsaren att omstarta analysen av det förflutna, och av sig själv. 

Kanske var soldaten och perukmakaren inte galen av passion när han dödade sin älskade, utan stekt inifrån av skadorna från kriget och positionen som verktyg för andras skiftande och otäcka syften. Så ter han sig i fjolårets ”W”, en roman i samspråk med Georg Büchners evigt spelade pjäs. 

Parallellt med ”W” tecknade Sem-Sandberg de fyra berättelser som samlas i ”Jägarna i Armentières”, också de uppstigna ur Büchners litterära marker. Büchner hade samma benägenhet som Sem-Sandberg att göra litterära utgrävningar i historiefragment; ”Oberlin” är en vidarekarvning i Büchners fragment ”Lenz”, som i sin tur bygger på delar skrivna av den verkligen pastor Jean Frédéric Oberlin

Jag har sett det själv, i psykotiska människor jag mött.

Han beskriver hur han får dramatikern Jakob Michael Reinhold Lenz, vän med Goethe, sänd till sig för studium och själavård. Under sin tid på prästgården drabbas Lenz av ett sammanbrott. I novellen begär han att få predika i Oberlins kyrka, och erkänner i sin predikan att han (som Woyzeck) dödat sin älskade. Om det är sant eller falskt saknar betydelse. 

Här, som i ”W”, belyses det psykiska sönderfallet genom dubbla prismor; språket sänker sina fötter nedåt i tiden, med utsökt ålderdomliga markörer, medan den analys som anas under bokstäverna, mellan Oberlins frenologiska dunster, snarare hamnar någonstans mittemellan det mystiska och driften att hitta klara verklighetslinjer i förvirringstromben; se den friska underströmmen i sjukdomens gytter. Även i den svåraste psykiska nödsituationen, komplett med hörselhallucinationer, gravt självskadande och febrig Gudsbild, löper ett stråk av sanning. 

Varje ord i denna minutiöst vältecknade bok väcker samma dubbelheter i mig: fasa och livsvilja.

Jag har sett det själv, i psykotiska människor jag mött. Hur det mitt i paniken och det maniska tolkandet av detaljer som för den sjuke ser ut som meddelanden kan uppstå en plötslig klarhet, och ord kan uttalas som är i tydlig verklighetskontakt, och av högsta angelägenhetsgrad. 

I ”De trolovade” får Marie, Woyzecks kvinna, tala om sitt utomäktenskapliga, vanföra barn med W, om W:s allt otäckare skador från de medicinska experiment han utsätts för och om sin monumentala kåthet, hur hon älskar manskroppens äckelvackra detaljer. Förruttnelse och dödsdrift smetas samman med den plågsamma lusten att leva och allt blir en smackande gryta av människa. 

Varje ord i denna minutiöst vältecknade bok väcker samma dubbelheter i mig: fasa och livsvilja, längtan efter att bränna hela mänsklighetens historia och efter att lyfta den mot ljuset och börja om, bokstav för bokstav. 

 

NOVELLER

STEVE SEM-SANDBERG

Jägarna i Armentières

Albert Bonniers förlag, 145 s. 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressen Kultur. Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.