Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varje oförrätt kan inte förklaras med rasism

America Vera Zavala.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
America Vera Zavala.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

America Vera-Zavalas nya bok gör upp med det rasistiska Sverige.

Gunilla Brodrej möter en lika karismatisk som kategorisk författare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. America Vera-Zavala är aktivist, kulturskribent och dramatiker. Hon har ett förflutet i Vänsterpartiet och var med och startade den svenska grenen av Attac-rörelsen. De senaste åren har islam och islamofobi blivit hennes hjärtefrågor och hon har genomfört flera projekt med muslimer på scen; ”Svenska hijabis”, ”Muslim ban” och nu senast en filmatiserad version av ”Dumar” på Östgötateatern där tre somaliska kvinnor från Linköping berättar om sina erfarenheter. Det är behjärtansvärt och konstigt på samma gång. Hon ställer dem på scenen för att de ska möta vår blick, men texten är torftig och regin likaså. De är amatörer. De får inte samma chanser som vi. De fortsätter obönhörligt att tillhöra ”dom” trots att syftet är det motsatta. Det blir ju en sorts omvänd rasism. Jämför med den kontakt tv-publiken får med unga muslimer genom Sana i norska ”Skam”. Fantastiskt manus. Fantastiskt skådespeleri (Iman Meskini). Med det sagt.

I SVT:s partiledarutfrågning inför valet 2014 ställer Anna Hedenmo en fråga till Jimmie Åkesson ”Vilka ska städa på våra arbetsplatser?”. Frågan är intressant ställd samtidigt som bilden av invandrare är skev. 

Men det är inte den problematiken som får America Vera-Zavala att skriva en debattartikel i GP om rasism (Anna Hedenmo bemötte kritiken i ett svar). Det är hennes  användning av possessiva pronomen. Hon menar att Hedenmo genom att säga ”våra” arbetsplatser gör skillnad på ”vi” och ”dom”. Hon är inte ”vi” med Anna Hedenmo. Och det är denna tillhörighet, eller brist på tillhörighet som genomsyrar hennes nya bok ”Svartskalle”. Att aldrig tillhöra detta vi.

Vera-Zavala riktar en bombmatta av kritik framför allt mot oss journalister: De vita programledarna i SVT:s ”Morgonstudion”, DN:s vita litteraturkritiker, Nike Nylander som avbokade henne från en debatt i ”Aktuellt”. Janne Josefsson får ge namn åt ett syndrom som definierar journalister som känner sig gamla och ”istället för att tala med en terapeut om dessa högst privata problem projiceras allt i samhällsreportage, krönikor, ledartexter och lagförslag”. Och visst finns det anledning till självrannsakan. Jag ser mig generad omkring på min egen redaktion. Mångfald är verkligen inte mediernas paradgren. Men ett visst mått av självkritik borde väl även gälla Vera-Zavala vars vinklar ibland kan vara både tendentiösa och slarviga. När flygplanen kraschar in i skyskraporna i New York tycks Vera-Zavala komma fram till att den allvarligaste effekten är islamofobin. Och hennes antiimperialistiska agenda, intakt genom livet, är problematisk. USA får det att svartna framför hennes ögon. Då blir det problem när man anser sig vara den mest klarsynta. 

”Svartskalle” är en sorts memoar över ett politiskt liv. Från att hon står bredvid sin chilenska pappa och försöker röra sig så att omgivningen inte ska tro att han slår henne (fördomen om invandrarpappan). Från att hon lägger ner sin själ på att smälta in. Plockar blåbär. Pussar vita pojkar. Arbetar som assistent i EU-parlamentet och pratar fem språk. Fram till nu när hon hämtar all sin kreativa kraft ur detta att vara rasifierad. 

Hon såg inte ut 'som en städerska' skriver Vera-Zavala.

Lägenheten i Fisksätra där America bodde under en period som barn var möblerad med saker de hade hittat i garaget. Kläderna de bar kom från second hand-butiken Små smulor. Men America Vera-Zavala gör här en distinktion. Deras hem såg inte ut som de andras eftersom mamman var en estet. Snygg dessutom. Hon såg inte ut ”som en städerska” skriver Vera-Zavala. Hon berättar om hur de kämpade för att smälta in, hon skriver ”förställa sig”, ”förvandla sig”, ”vara oäkta”. Den kampen bär hon med sig hela livet – som ett kroppsminne. 

Långt senare ser hon Jonas Bonnier på Stora journalistpriset. Hans kostym är skrynklig. Hon har själv klätt upp sig till tänderna. Han är äkta. ”Jag har ingen äkthet att bära”, skriver hon. I de avsnitten bränner boken till på riktigt. 

Och när hon står på den alternativa Bokmässan i Göteborg och deklamerar någon annans text, Nabila Abdul Fattahs dikt; ”Nabila, ditt värdelösa muslimluder, du passar bra som madrass åt Bashar-Al-Assads soldater”, ”Åt helvete med er demokrati”, läser hon och känner sig som en tjuv som försöker ta över någon annans text. Närmare självkritik än så kommer hon inte i ”Svartskalle”. 

”När dom klagar på att du inte är äkta, bär din falskhet med bravur”, skriver hon i en avslutande brandtalsdikt. Kanske är det just detta hon gör. Bär sin falskhet oavsett hon vill det eller inte.

2017 medverkade Amanj Aziz i Vera-Zavalas sceniska projekt ”Muslim ban” på Dramaten. Där berättade två muslimska män om sina upplevelser av rasism och islamofobi. Föreställningen blev starkt kritiserad eftersom Amanj Aziz var med och byggde upp den homofoba islamiska missionärsgruppen IERA i Sverige som yttrat att homosexuella bör stenas. Men Vera-Zavala vill inte veta av den kritiken. Hon säger att det inte finns ”ett enda citat där Amanj uttryckt hat mot judar, homosexuella eller kvinnor. Inte ett enda”.  

Jag vet inte vad jag ska tro.

Vera-Zavala är både kategorisk och karismatisk. En av dem hon gjorde intryck på var Kulturhusets Stadsteaterns dåvarande chef Benny Fredriksson. Av honom ska hon ha blivit lovad jobbet som konstnärlig chef för Stadsteaterns scen i Vällingby. Under cirka två år var hon involverad i processen, men sedan fick han kalla fötter och hänvisade till möten med en rekryteringsgrupp som enligt henne bara fanns i hans fantasi. Hon kallar det ”total förnedring”. Att detta också skulle bero på rasism framgår av kontexten. Jag vet inte vad jag ska tro. Man vet inte det när man lägger ner den här boken. Många, men inte varje oförrätt kan förklaras med rasism. Känslan av att inte vara ”rätt”, inte tillräckligt mycket invandrare, inte tillräckligt mycket svensk, är bokens öppna sår.

 

Sakprosa

SVARTSKALLE. EN SVENSK HISTORIA

America Vera-Zavala

Ordfront förlag, 262 s.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=74519&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.