Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför ta strid för himlen när döden är vårt moderland?

Thomas Browne (1605-1682).Foto: Wikipedia
Foto: Atlantis bokförlag
Magnus Florin.Foto: OLLE SPORRONG

Efter ett ovanligt fynd i marken blev en klassisk text om döden.

Magnus Florin fyndar bland honung, aska och mumiepulver.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jordbegravning eller eldbegängelse? Det är frågan för Thomas Browne (1605-82) i ”Gravurnor”. Men inte en fråga att avsluta med ett svar. Snarare dröja i med en stilla häpnad.

På ett gärde i hans grannskap gjordes ett märkvärdigt fynd: 40-50 nedgrävda urnor. Från romersk tid, antog han felaktigt – urnorna var yngre. Men misstaget ledde honom rätt. Hans studie av mänskliga begravningsseder blev inte glömd och begravd. Den blev ett anslående fynd för W.G. Sebald, som i ”Saturnus ringar” låter Browne bevista Rembrandts anatomilektion och gör hans kranium till en farkost. Och Sebald hade föregångare som Edgar Allan Poe, Joseph Conrad, Herman Melville, Virginia Woolf och Jorge Luis Borges.

Han får läsaren att själv känna sig som en fornlämning.

Varför? För att Browne liksom Shakespeare skapar sitt språk medan han skriver det: hundratals nyord i labyrintiska meningar. För att han är en resenär i biblioteket. För att han är en detektiv som avviker från huvudspåret och ser sanningen i den förbisedda detaljen. För att han befar både jordens kontinenter och det inre vida landet: den fuktiga metropol som är hjärnan. För att han får läsaren att själv känna sig som en fornlämning. För att han likt essäernas Montaigne är sin egen anatom med boken som sin kropp – det fäster sig Arne Melberg vid i sin introduktion.

Han riktar läkarens nyktra blick på sin tid och dess förflutenhet. ”Ingenting har fått människor att förlora förståndet så mycket som religionen.” Han finner goda skäl för de flesta av människans sedvänjor, men inte för alla. Att vilja begravas i honung är inte vettigt, den varan är alltför värdefull.

Mumiepulver har blivit en handelsvara.

Han kan förstå kristenhetens förordande av jordfästning, med gravvilan som temporär vistelse före uppståndelsen - men Gud kan nog restaurera även den som har kremerats och själen är det viktiga.

Han ogillar gycklare som förföljer begravningstågen och härmar den dödes tal och gester. Ogillar också att mumiepulver har blivit en handelsvara. Skyr pompösa gravar och ceremonier. Jag gissar att Werner Aspenström hade gillat honom, han träder fram som en blid gossen Gråsten. Varför erövra himlen, varför strida? ”De stora världsförändringarna har redan ägt rum”. I döden finner han en namnlöshet som de levande borde lära sig av.

Medan Thomas Browne skriver ”Gravurnor” seglar hans landsmän till kolonierna. Det ger honom en bild: han liknar jordelivet vid en koloni, som vi snart återbördas från. Till moderlandet, döden. 

 

ESSÄ

THOMAS BROWNE

Gravurnor

Översättning och förord Arne Melberg

Atlantis, 80 s.

 

Magnus Florin är författare, dramaturg och medarbetare på Expressens kultursida.