Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varför ska vi råna döda på deras hemligheter?

Clarice Lispector.
Foto: Arquivo Clarice Lispector
Martina Montelius.
Foto: Niklas Hellgren

Clarice Lispectors brev har givits ut i ett generöst svenskt urval.

Martina Montelius är inte bättre än att hon tar del av dem. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För den skrivande människan är den djupaste vänskapen den som skrivs fram, eftersom det är där hon står ut med att visa sitt ansikte. Att vara författare – och i synnerhet en så särpräglad författare som Clarice Lispector – är att vänta. På att våga osäkra sin förmåga och använda den till att avslöja något. Man måste visa sin rädsla, sin skam och sin oläkbara sorg. Då blir texten läsbar, hur svårtydd den än ser ut. 

Det är exempelvis uppenbart i Lispectors ”Passionen enligt GH” (1964), där en kvinnas relation till en kackerlacka sakta och plågsamt, bokstav för bokstav, bygger en språklig muralmålning över mänskligt liv för att omedelbart göra kaffeved av den och förfärdiga en ny, skrämmande skulptur av förödelsen. 

”Brev i urval”

I nyutkomna brevsamlingen ”Brev i urval” följer vi Lispectors skrivna kommunikation, inklusive ofärdiga brev, från 1941 till 1976 – året innan hon dog i cancer, dagen före sin 57-årsdag. När jag läser ber jag hela tiden om förlåtelse inom mig. Jag tycker att det är orätt att publicera döda författares brev. Just på grund av mitt inledande konstaterande: den som är beroende av att skriva småpratar inte om vädret. 

Kanske ljuger hon här och var, men då av de mest privata tänkbara skäl. Varför ska vi råna döda författare på det sista som återstår av deras liv – rätten att ha hemligheter? Men det är gjort, breven är ute, och jag är inte bättre än att jag läser. Och förstår att Lispector, denna människa som så tidigt miste båda sina föräldrar (hon var nio år när modern dog, och hon anklagade sig själv för det, så där irrationellt som barn gör, och knappt 20 när hon också miste sin far) bara hade en vän. 

Det är så svårt att hitta någon att dela den glädjen med.

Det var inte hennes man, diplomaten Maury Gurgel Valente. Inte heller någon av de kvinnor som tjänstgjorde som hennes barnflickor och hembiträden – dem retade hon sig ofta på. Inte ens systrarna var egentligen hennes vänner, även om hon anstränger sig för att känna det. Lispectors vän var författarkollegan och teatermannen Lúcio Cardoso. I sina brev älskar hon honom så som man bara kan älska den som förstår vad man skriver. Som inte ser människan å ena sidan och skrivandet å den andra, utan fullt ut inser att de två är ett och samma. Och, störst av allt: kan falla in i ens språk och simma i det, så att en gemenskap uppstår i den flyktiga glädje det kan vara att hitta ett plötsligt kryphål i språket som får världen att expandera och rotera i nyfunna, fullständigt orimliga riktningar. 

Det är så svårt att hitta någon att dela den glädjen med. Men Clarice hittade Lúcio, och när de skrev till varandra var de lyckliga, vad de än skrev om. Det är också i dessa brev Lispector kan stå för att hon ibland anser att världen och människorna är proppade med idioti. 

I breven till andra, inte minst till systrarna och maken (från vilken hon sedermera skiljer sig) märks det så tydligt att Lispector tar ansvar. Hellre än att be om hjälp, berätta om sina svårigheter eller beskärma sig över tillvaron ger hon råd, inspirerar och målar sitt liv i ljusa, konstruktiva toner, som visade hon sin läsare runt på en ambitiös och trevlig arbetsplats. 

Den världen är än i dag, 43 år efter hennes död, en vrenskande och pockande närvaro.

Den äktenskapliga korrespondensen med Gurgel Valente är fascinerande spänd; de analyserar sig själva, varandra och varandras tänkta reaktioner i vad som framstår som förtvivlade försök att skapa intimitet där förutsättningarna för sådan är högst begränsade. De är liksom välvilliga och aningen passivt aggressiva mot varandra, som man är när man vet att man måste skiljas åt, men ännu inte har hittat det minst förnedrande sättet att göra det på. 

Ovanpå allt detta är Lispector tvungen att både försörja sig och försöka vara mor. Denna samling av 35 års brevskrivande tecknar bilden av en människa som föddes till att tänka, och som fick ett ton sorg och vardag över sig på köpet. Clarice Lispector överlistade livet genom att uppfinna nytt liv i sin författargärning. Den världen är än i dag, 43 år efter hennes död, en vrenskande och pockande närvaro. 


BREV

CLARICE LISPECTOR

Brev i urval

Urval och övsättning Wera von Essen

Efterord Hanna Nordenhök

Tranan, 205 s. 


Martina Montelius är medarbetare på Expressens kultursida. Hon är också författare, dramatiker och teaterdirektör på Brunnsgatan 4.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=75603&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.