Varför lossnar tabut runt psykoser först nu?

Patient vid Beckomberga sjukhus. Sjukhuset var mentalsjukhus från 1930-talet till nerläggningen 1995
Foto: Ragnhild Haarstad / TT / TT NYHETSBYRÅN
Charlotte Wiberg.
Foto: PRIVAT
Beckomberga sjukhus med administrationsbyggnaden i förgrunden.
Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN

Psykosskildringen har under senare år blivit en trend i samtidskulturen. 

Charlotte Wiberg går på djupet med ett tabu på väg att lossna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATURESSÄ. ”Blod rann ner för pelaren. Jag hade slagit och slagit tills rösterna bestämde att det räckte; att jag hade lärt mig min läxa. Jag tittade på mina armbågar. Det var vitt. Blod rann ner för mina armar. Betongen hade nått mina senor. Men jag hade i alla fall glömt.

Det här är hur den psykologiska tortyren, som jag kallar det, tog en sväng mot det värre. Från och med nu blev jag bestraffad varje gång jag tänkte en egen tanke. Jag hade blivit rädd för mina egna tankar. Varenda tanke som var min egen kom med en intensiv rädsla och en dödsdom.” 

Så skriver i Julia Pivén i boken ”Hysterikan. En konstnärs berättelse om psykos”.

Att vara i en psykos är att vara i en egen, ofta skrämmande men ibland extatisk verklighet. Det är också en inte så ovanlig åkomma som det finns liten kännedom men många fördomar om och rädslor kring.

En styrka hos samtliga böcker är modet.

”Berätta aldrig att du haft en psykos.” 

Det inpräntar vårdkontaktpersonen till Malin Lindmark i hennes självupplevda berättelse ”Åren” som försvann. Så stark är stigmat kring psykos. Och meningen är förstås att vara hjälpsam, att Malin ska slippa konstiga blickar och förväntningar från omgivningen som kan förstärka den skörhet hon redan har. Ändå gör det ont i mig att läsa det. En del i att krossa stigmat måste ju vara att prata om mer om psykos. Det är ju också vad Lindmark nu gör genom att skriva sin berättelse. Hon är inte ensam. Förutom Åren som försvann har i år kommit Frida Anderssons ”Kärlekspsykosen” och den bok av Pivén som inledningscitatet är taget ur. Förra året kom amerikanska Esmé Weijun Wangs essäsamling ”Samlade schizofrenier” på svenska. Och facklitteraturen växer. Ett exempel är Cullberg, Skott och Strålins ”Att insjukna i psykos. Förlopp, behandling, återhämtning” från förra året.

Naturligtvis är inte detta den första psykoslitteraturen. Det finns psykosskildringar i böcker, film och konst sedan länge. Men inte över sig mycket, och nu har vi alltså något av en trend. Det är mycket värdefullt. Att det tenderar vara kvinnor som berättar och skriver om sig själva är påfallande men knappast överraskande. Kvinnor kommunicerar mer om sig själva. Böckerna skiljer sig åt sinsemellan och är av varierande litterär kvalitet. Julia Pivéns bok är också en konstbok, den innehåller ett nittiotal reproduktioner av hennes imponerande målningar, professionella i en egen stil med inslag av skräck, modern expressionism och klassisk gestaltning. En styrka hos samtliga böcker är modet. Att ta bladet från munnen gällande ett område det annars är rätt tyst och mörkt omkring.

Jag älskar idén men har svårt att se ett genomslag för den i ett samhälle där det är i princip förbjudet att inte älska arbetslinjen.

Särskilt modig tycker jag ”Kärlekspsykosen” är. Att som kvinna drabbas av en besatthet av en man är inte högstatus i vår kultur. Även om det är mänskligt väldigt förståeligt att käftsmällen i att vara starkt förälskad och felaktigt trott att känslorna är besvarade kan leda till ett tillstånd av förnekelse. Det är bara det att i en psykos tar förnekelsen inte slut utan kan leda till en helt förvrängd världsbild. Det ska påpekas att Andersson inte är en stalker; det pågår en intensiv kärlekshistoria, men bara en person är närvarande i den. 

Det finns ett återkommande drag i det som berättas: unga kvinnor försöker hitta sin plats i livet, bryter upp hemifrån och försöker tillgodogöra sig en utbildning på en främmande plats. Både Andersson och Lindmark beskriver stark social osäkerhet och oro för att inte passa in. Den som berättar mest om tiden före är Lindmark som har traumatiska erfarenheter av att vara utstött, haft svårt att få vara med i sociala gemenskaper och därav redan märkbar skörhet. Alla går krokiga vägar vad gäller utbildning och arbete. 

I USA blir Esmé Weijun Wang mer eller mindre utkastad Yale efter att ha varit inlagd för psykos. Det är vanligt, lär jag mig i ”Att insjukna i psykos”, att sjukdomen debuterar just under åren mellan ungdom och vuxenliv, då pressen är stor på att inordna sig i ett inrutat liv samtidigt som osäkerheten, svårigheten att hitta rätt och oviljan att fastna i något som inte motsvarar ens inre liv och värderingar kan vara minst lika stor. Därför lägger bokens författare fram tanken på ett ”moratorium”, en möjlighet att under några år slippa nyttighetskravet och få fortsätta mogna i egen takt. Detta för att underlätta för vissa känsliga själar och kanske förhindra ett och annat utbrott.

Jag älskar idén men har svårt att se ett genomslag för den i ett samhälle där det är i princip förbjudet att inte älska arbetslinjen. Vi lever i ett prestationsfixerat och normopatiskt samhälle, och det är dåliga nyheter för dem som drabbas av psykos och bär sig underligt åt. Den skam som den drabbade känner när vanföreställningarna försvinner (för det gör de oftast, men ibland inte för alltid) kan handla om att de agerat på ett sätt som går emot deras syn på sig själva och emot deras egna värderingar, men dessa kan vara i starkare eller svagare grad avhängiga av omgivningens, och en tolerant attityd från yttervärldens sida är en hjälp. Återhämtningen kan vara långvarig och laddad av utmattning som kan uttrycka sig i kognitiva svårigheter, vilket också kräver omgivningens förståelse.

Varför verkar tabuet kring psykos börja lossna just nu?

Hur är det med erfarenheterna av vården då? De är olikartade. Andersson beskriver en lång, positiv inläggningsperiod i Lund med stöd från ett helt vårdlag och till slut terapi. Men när psykosen kommer tillbaka med full kraft blir hon tvångsinlagd i Göteborg, får ECT men ingen att prata med. Psykosen bryts men inläggningen är en negativ upplevelse. Rent surrealistisk är Pivéns vårdkontakt, då hon plötsligt får en borderlinediagnos, vilket innebär att hon inte blir inlagd när hon behöver och överhuvudtaget inte får adekvat vård. I Malmö vägrar man flytta över henne till psykosmottagningen. 

Det hela verkar obegripligt, eftersom det hon beskriver av sina erfarenheter är så typiskt för psykosbeskrivningar. Upplevelser om budskap riktade till henne, övertygelsen om att ha hemliga uppdrag etcetera. Det hela säger en del om hur lite en psykpatient kan bli tagen på allvar, och också om synen på borderlinepatienter (manipulativa drama queens?). Men i dagarna har Pivén berättat på Facebook att Patientskadenämnden faktiskt tillstyrkt att hon blivit felbehandlad, något som sällan sker. Skadan är redan skedd men viss upprättelse ges. 

Och tvångsvård då? Julia Pivén vänder sig starkt emot den totala rättslöshet en LPT-intagen patient befinner sig i. Hon menar också att den som överklagar stämplas av personalen och blir dåligt bemött. Esmé Weijun Wang skriver: ”Tvångsvård kan ibland vara en rimlig åtgärd, men det har aldrig känts meningsfullt för mig.” 

Problematiken är olika svår och olika efterhängsen för olika människor. Den kräver hela samhällets uppmärksamhet och respekt.

Det har nyligen förts en debatt om saken i Sverige, föranledd av en brevväxling mellan Stina Oscarsson och Maria Ludvigsson i SvD (24/10). Mig synes det mer fruktbart att diskutera hur systemet faktiskt fungerar och försöka komma till rätta med problemen än att ha en simpel ja- eller nejåsikt i en fråga som kan verka enkel men där liv står på spel – vilket ett humant samhälle inte bör ignorera. Att systemet missbrukas och att personer som tvångsvårdas inte lyssnas på står dock klart och jag har sett bevis för det i min egen vänkrets. Det pågår nu en översyn av tvångsvården i Sverige, och kanske kan den leda till förbättringar.

Varför verkar tabuet kring psykos börja lossna just nu? För det första har det förstås föregåtts av flera års prat om andra diagnoser; bipolaritet typ 2, adhd med mera. Kanske vänder vi oss också mer inåt och börjar intressera oss för den psykiska sfären när yttervärlden uppfattas som svårhanterlig, rentav direkt hopplös. Kanske det nyvakna intresset för psykedeliska medel i vården också talar om ett större intresse för gränsöverskridande psykiska upplevelser. 

Att det samtidigt finns en rädsla för psykoser är inte konstigt – mycket av det som förmedlas i dessa böcker är skrämmande för de utsatta. Men det ska sägas att samtliga avslutas i ganska positiv anda. Livet tar inte slut. En faktor är dock att samtliga fyra författarinnor har stöttande närstående. Det lär underlätta. Problematiken är olika svår och olika efterhängsen för olika människor. Den kräver hela samhällets uppmärksamhet och respekt.


Av Charlotte Wiberg

Charlotte Wiberg är kritiker.