Varför blev universiteten en hemsk arbetsplats?

Foto: Caroline Andersson Renaud
Foto: LUDVIG THUNMAN / LUDVIG THUNMAN EXPRESSEN

Linn Spross nya roman skildrar en ung doktorand som gör uppror mot akademin.

Amanda Svensson blickar in i den fruktansvärt oglamorösa universitetsvärlden. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. För en utomstående är det svårt att se vad det är som lockar med livet som akademiker. Fem års oglamoröst slit med en avhandling som bara ens opponent orkar traggla sig igenom. Därefter åratal av extrem ekonomisk osäkerhet, rövslickande och fysiskt förfall. Enda gången ens forskning uppmärksammas är när Ivar Arpi twittrar om hur man försöker förvandla akademin till ett genusmarxistiskt kalifat. 

Till sist en tvångskommendering till Karlstad för en forskartjänst som till 95 % består av att undervisa 19-åriga analfabeter i hur man söker på databaser. Har man tur får man nån gång om året åka på konferens i Stavanger och ligga med en doktorand som senare anmäler en för sexuella trakasserier.

Nej, det enda vettiga för den som råkat slå in på denna via dolorosa är kanske att göra som Julia, den olyckliga Uppsala-historikern i Linn Spross roman ”Vård, skola och omsorg”, och bokstavligen kasta ut såväl datorn som nyckelkortet till kunskapens högborg genom fönstret. Efter att Julia med minimalt stöd från institutionens mandariner äntligen disputerat bestämmer hon sig nämligen för att göra det hon borde ha gjort för länge sedan – ge upp. Hon söker i stället till sjuksköterskeprogrammet och börjar arbeta inom hemtjänsten. 

I ett lugnt, reflekterande tempo rapporterar Spross (som själv gjort en resa liknande Julias) från en verksamhet som sällan skildras litterärt, och som då den trots allt gör det oftast målas i skitiga färger. Spross vill mer än att enbart göra en politisk poäng av en underfinansierad vanvårdsapparat – hon söker i sin gestaltning förmedla inget mindre än vårdandets själva väsen, det vackra och värdiga i att samhället ser till att också ensamma människor har någon som smörjer in deras fötter. Och hon lyckas. 

Vackra är faktiskt också de delar av romanen som beskriver uppbrottet från universitetsvärlden, trots att de verkligen osar av bitterhet och cynism.

Det saknas visserligen inte politisk ilska i Julias berättelse, men fokus ligger hela tiden på det sköra samspelet mellan vårdare och vårdtagare, samhälle och individ. Det är intressant, vackert, bitvis sorgligt – och djupt berörande.

Vackra är faktiskt också de delar av romanen som beskriver uppbrottet från universitetsvärlden, trots att de verkligen osar av bitterhet och cynism. Under alla lakoniskt fräna porträtt av maktfullkomliga professorer och unkna maktstrukturer skymtas hos Julia trots allt en djup sorg över drömmen som gick i kras – den om en akademi som hon på allvar trodde handlade om att skapa kunskap och inte bara om att skapa (ett fåtal) karriärer.

Spross lägger i ”Vård, skola och omsorg” samma politiska raster över universitetsvärlden som över hemtjänstverkligheten – det stora problemet med akademin är den osunda konkurrenskulturen, en konsekvens av att akademikerlivet allt mer utvecklats till ett slags proletärtillvaro där hungriga småbarnsföräldrar tvingas slåss om de få jobben likt gamla tiders daglönare. 

Resultatet är en försynt uppfordrande bok, ett övertygande försvarstal för den gamla idén om att det bästa samhället är det vi bygger tillsammans – med händer, hjärta och hjärna.


ROMAN

LINN SPROSS

Vård, skola och omsorg

Wahlström och Widstrand, 196 s.


Amanda Svensson är författare, översättare och kritiker på Expressens kultursida. 



I talibanernas Kabul

https://embed.radioplay.io?id=87942&country_iso=se

Aftonbladets legendariske världsreporter Staffan Heimerson, 85, övervägde att dra ner till krigets Afghanistan – när talibanerna intog Kabul. I Expressens mediepodd ”Lägg ut” diskuterar han utrikesjournalistik med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.