Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vår civilisation har passerat sin höjdpunkt

DN:s kulturchef Björn Wiman. Foto: Sofia Runarsdotter
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Victor Malm läser Björn Wimans krönikesamling om klimatkrisen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KRÖNIKESAMLING. Jag vill egentligen inte klaga. Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter, har samlat sina krönikor om klimatkrisen i boken ”Sent på jorden” och när jag läser den blir jag ganska övertygad: ingen i offentligheten har behandlat den globala uppvärmning så initierat som Wiman. Och det är väl värt beröm? 

Ja, egentligen. Wiman kan utan tvekan sitt ämne och han är en elegant krönikör, men samtidigt finns det något som irriterar. En förtröstan. En underliggande tro på att vi, om vi bara var upplysta och förnuftiga nog, skulle välja det sanna och rätta och få världen på spår. Gammal inkrökt idealism, värdig en Tegnér

En betydande portion av texterna handlar, till exempel, om ett slags fiende: rasisthögerns klimatförnekande krig mot vetenskapen. Att ett sådant pågår vore dumt att förneka, men borde man inte också fråga sig om det finns en politisk schattering som inte för krig mot vetenskapen? Det är inte bara Trump och Bolsonaro som representerar en "global dödskult", också jag, du och Wiman har medlemskort.

Den fossila ekonomin

Visst, jag överdriver lite, men samtidigt: inget parti, åtminstone inte i Sverige, gör på allvar politik av klimatkrisen. Wiman vet och skriver att en sådan måste innebära en omedelbar nedmontering av den fossila ekonomin, men skriver inte om att en sådan, i nästa led, innebär en nedmontering av vårt välstånd. Vad det medför är jag inte helt säker på, mer än att en ganska stor del av den bekvämliga vardag som jag har tagit för given blir omöjlig att upprätthålla. Jag har svårt att tro att man kan vinna val med ett sådant budskap.

Finns det inte då ganska goda skäl, ja till och med ett slags sanning i att förlora hoppet? 

Wiman ser genomgående hopplösheten som det största hotet, det som gör oss handlingsförlamade, oförmögna att agera på sätten som situationen kräver. Men det kan förstås precis lika gärna vara tvärtom: att förlora hoppet är att förlora tron på institutionerna som Wiman sätter sitt hopp till – ”processer, prioriteringar, politik” – det vill säga: det som just nu står i vägen för att något alls ska hända. 

Den fossila ekonomin, kontrollerad av ett fåtal, fortsatt sanktionerad av varenda politiker, fortsatt premierad av varenda prioritering och process, är det största hotet. Handling krävs, men med tanke på hur läget ser ut och att inget har hänt undrar jag om det inte finns ganska goda skäl att betvivla att sådan kan ske inom ramarna för den liberala demokratins tröghet? Tänkt hela vägen är det dock en tanke med otrevliga konsekvenser: revolution, krig, despoti.

Litteraturvetaren Fredric Jameson

Klimatfrågan är, skriver Wiman, en strid om vilka idéer som ska styra. Det är nog sant. Men han är själv ovillig att ens benämna vår civilisations dominanta idé – som klimatkrisen, så tydligt, har visat oförnuftet i. Vid ett tillfälle citerar han den amerikanska litteraturvetaren Fredric Jamesons bevingade utsaga om att det har blivit lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens slut. Hos Wiman blir det senare dock ”ett alternativt socioekonomiskt system”. En liten sak, jo, men det är svårt att inte läsa omskrivningen som demonstrativ. 

"Sent på jorden" är en på många sätt initierad reflektion av vår situation, inget snack om saken, men sättet som Wiman på sin höjd närmar sig konsekvenserna av detta på är provocerande.
Allt är ju kört, i betydelsen att vår civilisation har sett sitt bästföredatum, vilket inte är detsamma som alltings undergång. Vad som ska vara vårt efteråt är frågan som borde diskuteras.


Victor Malm är litteraturkritiker på Expressens kultursida.

 

SAKPROSA

BJÖRN WIMAN
"Sent på jorden. 33 tankar om världens största nyhet"

Atlantis, 179 s. 

 

 LÄS MER – JOJJE OLSSON: Kina släpper ut mer koldioxid än Kina och EU tillsammans


I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!