Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad ska all denna autofiktion tjäna till?

Sisela Lindblom.
Foto: Emelie Asplund
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Sisela Lindbloms nya roman ”Brinn!” står med ena benet i 1600-talets Stockholm och andra i nutiden. 

Valerie Kyeyune Backström hoppar på en skenande tågvagn till roman som hade mått bättre utan den autofiktiva färgen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sisela Lindbloms nya roman har en speciell typ av fart. Kanske avslöjas det redan av titelns uppmanande; ”Brinn!”, är det ett utrop, ett avfärdande, ett hot?

Den är förlagd till Stockholm, eller ”Södermalmen” för att vara precis, under 1670-talets mitt, mitt under skälvande häxprocesser. I centrum finns skräddardottern Lisbet Carlsdotter, hon är bokens nav tillika ett av de största vittnena, det är hon som anger grannfruar till höger och vänster och dömer dem till en för tidig död genom att anklaga dem för att vara häxor. Och här brinner det i knutarna. 

Vi följer henne genom gatorna, förbi träruckel och stenpalats, till förhör, vakstugor och krogar. Vi ränner mellan Ryssbodarna, Katarina kyrka och anar Tre Kronor i horisonten, men vi har inte tid för de rika, vår historia är djupt förankrad i armodets Söder. Vi måste hitta trollkonorna! Berättelsen har en nerv, en brådska som speglas fint i sinnesstämningen, i språket, i de korta kapitlen. Klockarna klämtar, vi anländer i de sista skälvande dagarna, vi som läsare anar redan från början: snart ska allt vara försent.

Parallellt finner vi en historia försatt i nutid, där en hobbyforskare sjunker djupare och djupare ner i sin besatthet och spenderar nätter med att bläddra i digitaliserade arkiv i dataskenets ljus från sin lägenhet i Göteborg. Självklart delar denna hobbyforskare ytliga egenskaper med författaren, och därmed intar ”Brinn!” autofiktionens territorium som förlaget så klart slår på stora trumman om. För inte kan dessa två planer av fiktion förbli åtskilda, snart ska Lindblom genom en tågresa sammansmälta de två, snart syns hobbyforskaren på samma gator som Lisbet.

Tillför den verkligen komplexitet lika mycket som den påtalar den?

Lindblom har en ljuv känsla för språket, för att måla upp en 350 år gammal miljö och fylla den med liv och färg, skriva att vi nästan känner lukten när vi läser. Och hon är rolig! Som när hobbyforskaren finner sig i Stockholm 1676 och konstaterar: ”Jag blir påmind om att jag har tarmar”.

I ”Brinn!” finns ingen startsträcka, ingen invänjningsperiod: första meningen är en skenande tågvagn, här gäller det att hoppa på i farten och sedan bara hänga med. Lindblom är påläst, men tillåter sig friheter i sin porträttering som historien tjänar på, och gör genom dessa förhandlingar vinningar i språk och nerv som får människorna att framstå mer äkta än om hon helt hållit sig till dåtidens språkbruk. Ändå rör sig historien också mycket i denna förhandling, och frågan aktualiseras ytterligare när hobbyforskaren flyttar in i 1600-talsmiljön och två sorters svenska möts.

Ändå undrar jag lite vad denna autofiktion ska tjäna till: den intar en försåtlig del av romanen och tillför egentligen inte så mycket, förutom att osäkra autenticitetsanspråken en historieskildring påkallar. Tillför den verkligen komplexitet lika mycket som den påtalar den? I grunden finns ett försök att förstå Lisbet, inte bara som ond tjallare, utan som ett behövande barn. Men mest drabbas man av miljön, spänningen, alla underbara porträtt man inte kan komma över, hur man lämnas med längtan efter mer. Här får gärna Lindblom fortsätta gräva!


ROMAN

SISELA LINDBLOM

Brinn!

Norstedts, 185 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare och kritiker på Expressens kultursida.