Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad händer om vi låser in de sociala problemen?

Jens Lapidus.
Foto: Nicklas Thegerström / Albert Bonniers
Anna Hellgren.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

I skuggan av Netflix-succén ”Snabba cash” har Jens Lapidus släppt en ny bok.
Anna Hellgren är inte imponerad av hans dystopiska Stockholmsskildring. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I Jens Lapidus framtida Stockholm är stadens sociala problem kirrade en gång för alla: Järva har utnämnts till ”särområde” och helt enkelt spärrats av med hjälp av murar och modern övervakningsteknik. Här i ”Paradis city” har Muslimska brödraskapet, otaliga gangstergäng och den revolutionära ”Rörelsen” nära på fritt fram.

”Paradis city”.

För att komma ut behöver man tillstånd, och den som dubbats till SGI, särskilt gängrelaterad individ, åker in på livstid vid den fjärde domen. Huvudpersonen Emir är kampsportslegend, född och uppvuxen i Järva, och hankar sig fram genom att råna och misshandla. Som SGI måste han själv betala dyra pengar för den dialys hans liv och njurar hänger på sedan sin sista fatala MMA-match. 

När så en minister kidnappas inne i Järva får Emir sitt livs chans: i stället för en nära nog garanterad fjärde fängelsedom får han i häktet erbjudandet om att vinna frihet och hälsa åter. Haken? Att se till att ministern återfinns, vid liv. Men vem har tagit henne?

Lägg till en influerare med identitetskris som snubblar över en politisk konspiration, en samvetsgrann snut i en korrupt kår och kampen mot klockan kan börja.

Framtidsfantasin ligger tillräckligt nära verkligheten för att ladda läsningen med extra obehag.

Det är lätt att sympatisera med Jens Lapidus idé, linjerna han drar ur samhällets mest oroväckande bölder. Segregationen, kriminaliteten, de superrika som kastar loss från det gemensamma samtidigt som hårdare tag föreslås som lösning på snart sagt samtliga problem som drabbar samhällets mindre lyckosamma medborgare. 

Framtidsfantasin ligger tillräckligt nära verkligheten för att ladda läsningen med extra obehag (att den också är rätt lik den som Johannes Anyuru skildrar i ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, är måhända blott en slump, men alla jämförelser i övrigt skulle den senare vinna på walk over).

Lapidus har dock svårt att förankra sin idé i tiden, samtidigt som människor kan koppla sina hjärnor direkt till den nya generationens medier refereras det till både Jeff Bezos och Recep Tayyip Erdogan. Mellan de tropiska nätter som blivit mycket vanliga hålls fortfarande barnkalas på Bounce och trots den butiksdöd som drabbat stan som ”en giftpil curare i nacken” existerar fortfarande Moodgallerian. 

Slangen är ålderstigen för att vara i framtiden: här snackas fortfarande om para, flos och suedis och gangstrar gillar Hennessy som på forntiden. Förvisso påhittigt står bildspråket som rodnande tropiskt regn i backen: 

”Huvudvärken pippade hans hjärna”, ”tystnaden var tung som en Range Rover”,”det skar i öronen som upphettade kebabspett”. ”Ansikten stela som fryst amfetaminpasta”, ”hon var blötare än en abborres baddräkt” [efter sagda tropiska regn].

Ingen fylls i innanför de skissade linjerna, blir aldrig kött och blod.

Det hade man kanske kunnat leva med om ”Paradis city” också hade bjudit på figurer som hänger ihop. Det gör den tyvärr inte. Ingen fylls i innanför de skissade linjerna, blir aldrig kött och blod.

Inte ens Emirs civilisationskritiska resa – från fattigdomen och våldet från institutionerna, via villkorad personlig lycka och bottenkänning till slutets uppvaknande som en människa med mål och mening – lyckas gripa tag. 

Som berättelse flimrar ”Paradis city” förbi, därtill med ganska förutsägbara överraskningsmoment, och blir aldrig tyngre än de tankar som, för att tala lapiduska, beter sig som badskum i ett badkar.

Då hjälper inte ens den godaste ansats till spännande samhällskritik.



ROMAN

JENS LAPIDUS

Paradis city

Albert Bonniers, 384 s.



Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida. 




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.