Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vad är litteratur om inte en uppvisning?

Malte Persson.
Foto: Sofia Runarsdotter / Albert Bonniers
Sven Anders Johansson.
Foto: Anna Tärnhuvud / Glänta

I nya diktsamlingen tar sig Malte Persson an alltings undergång. 

Sven Anders Johansson imponeras av ett sublimt slut. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Närmar vi oss undergången? Ja, vad skulle vi annars närma oss? Kan litteraturen göra något åt saken? Allvarligt talat…

Det finns de som svarar annorlunda, inte minst på den andra frågan, så många att en ny genre (climate-fiction) har uppstått. Malte Perssons diktbok ”Undergången” hör inte dit, och jag gissar att han skulle besvara frågorna ungefär som jag. Ändå är det inte helt huvudlöst att relatera hans bok till cli-fi-litteraturen. För i någon mån är ambitionen snarlik: att göra alltings slut åskådligt i litterär form.

Faktum är att Persson redan i sin romandebut, ”Livet på den här planeten” (2002), var inne på liknande teman. Den gången slutade det med att jaget satt i sin igloo i det arktiska Göteborg. Nitton år och elva böcker senare är lekfullheten densamma och den litterära ekvilibristiken bara än mer slipad. 

Om det finns en upptagenhet av det egna – mitt sår, min historia – i den samtida svenska litteraturen, så går Persson som vanligt åt ett annat håll. Här handlar det inte om jaget, utan världsalltet. Inte nuet, utan historien i sin helhet. Dikterna är bundna, i olika former: sonetter, terziner, blankvers, villanella… 

Nästan varenda sida är imponerande.

Jag märker att denna formstränghet har en dubbel effekt på mig: å ena sidan känns den ålderdomlig, å andra sidan kan den ibland framkalla en märklig tidlöshet. Å ena sidan ger versmåtten stadga och ramar åt infallsrikedomen, å andra sidan blir det obarmhärtigt tydligt när någon enstaka rad inte håller måttet. Nästan varenda sida är imponerande, vilket möjligen också är ett problem: är det inte, tänker jag, något av uppvisning över det hela? Varför ska man hålla på och rimma och räkna versfötter om nu allt går under?

Tja, varför inte? Vad är litteratur om inte uppvisning? Och kanske är poesins bundna former bättre än de flesta på att fånga den undergång vi är så besatta av. För vad skulle egentligen en undergång innebära? Perssons svar är kanske mindre spektakulärt än Hollywoods, men desto mer intressant:

Tiden glöms – nej, mer än glöms: försvinner. 

Inget kommer längre att ha hänt.

Inget kommer längre komma hända.

Inget vatten rann och inget rinner. 

Inget brinner. Ingenting är bränt. 

Ingen början finns och ingen ända.


Vad ska man jämföra detta med? Antika lärodiktare som Hesiodos och Lucretius? Eller Jean-Francois Lyotards ”Une fable postmoderne”, där universums historia återges på sju sidor? Men här finns också en humor som får mig att tänka på Gunnar D Hanssons ”Tapeshavet”, där det på ett ställe beskrivs hur detta uråldriga hav för tusentals år sedan ”nådde ända fram till kommunhuset i Borås”. Samma effekt uppstår ofta hos Persson, där det uråldriga ledigt blandas med det samtida. För det är naturligtvis så: i undergångens ljus blir allt samtida. 

Allt är inte lika bra. Här finns en terrordådsminnesdikt som nästan låter som ett statsmannatal (”är det som gäller dock: att fortsätta. / Att fortsätta, det är det enda rätta.”), men för det mesta finns det en självdistans som räddar dikterna från det pretentiösa. 

Fyndigt men knarrigt, tycker jag först.

Bokens längsta dikt är en drygt 60 sidor lång baklängeshistoria, ”Världen alltmer hastigt bakåtspolad”. Jag associerar till Walter Benjamins berömda bild av framsteget: den vind som blåser historiens ängel framåt, medan katastrof efter katastrof hopar sig inför dess bakåtvända blick. Persson vänder alltså på rörelsen, vilket får katastroferna att framstå som framgångar, och framstegen som avslut: 

Titanic är mer osänkbart än nånsin.

Ett sista passagerarluftskepp landar.

Den sista plasten, bakelit, är borta.

Ifrån Tunguska lyfter meteoren.


Fyndigt men knarrigt, tycker jag först. Fast efterhand börjar baklängesrörelsen på något underligt vis smitta av sig: helt inne i Perssons dikt hamnar jag i Aktuellt-sändningen på tv och börjar liksom tänka åt fel håll. Är historiens framåtrörelse och alla nyhetsflöden bara en konvention, en språklig effekt? I vilket fall som helst framkallar dikten en insikt om att ”undergången” är ungefär samma sak som världsalltets uppkomst, betraktad baklänges. Kanske finns det bara ett pulserande, där våra idéer om nyheter och undergång, framsteg och apokalyps, bara är närsynta förvillelser? 

Slutet är inget annat än sublimt. Ja, hur skulle det annars kunna sluta.



POESI

MALTE PERSSON

Undergången

Albert Bonniers, 172 s.



Av Sven Anders Johansson

Malte Persson är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras ”Undergången” av Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap och litteraturredaktör på Aftonbladet.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=82481&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.