Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Utsmugglade papper ur ett turkiskt fängelse

Ahmet Altan.
Foto: Kaunitz-Olsson

Ahmet Altan lyckades skriva sina fängelsememoarer från Silivrifängelset utanför Istanbul.

Gunilla Brodrej läser om hans strategier för att behålla sin värdighet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Jag kommer aldrig mer se världen” heter Ahmet Altans bok från en fängelsecell. Aldrig mer se världen. Tanken svindlar. Och när den kopplas samman med ett turkiskt fängelse är tanken fullkomligt fasansfull. Altan är före detta chefredaktör för den liberala dagstidningen Taraf som militären lyckades stänga ner under den misslyckade statskuppen sommaren 2016. I samma veva greps han och hans bror för att ha skickat ut ”subliminala meddelanden till kuppmakarna” under en tv-intervju före kuppen. Anklagelserna var befängda, men Turkiet befinner sig i ett slags kroniskt undantagstillstånd. Rättskipningen är godtycklig. 


Åtalspunkten om ”subliminala meddelanden” kom inte ens upp under rannsakningen. Domaren, den enda personen som var närvarande i överdomstolen, förklarade det med att ”våra åklagare har en förkärlek att använda ord de själva inte förstår”. Altan dömdes först till livstid och sedan till tio års fängelse för att ha ”hjälpt en terroristorganisation” det vill säga till Erdogans ärkefiende, exilpredikanten Fethullah Gülen.

De korta scenerna från den bisarra rannsakningen hör till bokens bästa. Medan åklagaren frågar ut Altan om sex eller sju år gamla tidningsartiklar börjar det blöda ur hans öra. En efter en placerar han sina blodiga papperstussar på bordet framför sig. 

Vid ett annat tillfälle stressar rättens ledamöter fram det ödesdigra utfallet för att de har bråttom med bussen. Det är som att bevittna ett galghumoristiskt kammarspel som bara kan sluta på ett enda sätt.

Men det här är inga fängelsememoarer i vanlig bemärkelse. 

Altan höjer sig sfinx-likt över sin inspärrade tillvaro. Skriver om strategier för att behålla förståndet och värdigheten. Om fantasins kraft. Citerar kända tänkare som hade han sitt stora bibliotek med sig in i cellen. I polisbilen vid själva gripandet har han sinnesnärvaro nog att tacka nej till en cigarett med orden ”jag röker bara när jag är nervös”. På så vis äger han situationen samtidigt som han distanserar sig till den.

Angående översättningen har Mats Andersson gjort ett fint arbete, men suddat ut den lilla turkiska färg som ändå finns i hans tillvaro. Till exempel skriver Altan om ”köttfärspizza”, men det som avses är ingen fettdrypande köttfärspizza i svensk bemärkelse utan lövtunna ”lahmacun” som äts med citron och persilja. Parentetiskt, men viktigt för upplevelsen.

Som ville han bevisa att fängelset inte bekommer en författare, inte bryter ner honom.

Att boken är försiktig och intellektuell i stället för berättande och emotionell kan givetvis förklaras med rädslan att bli ertappad. Detta är trots allt utsmugglade papper från ett turkiskt fängelse.

Med den försiktigheten går en dimension förlorad. Altan skriver själv att han tycker om att läsa romaner där ”tyngdvikten läggs på figurernas känslor och deras inbördes förhållanden”. Här höjer han sig över sin egen situation och skriver mer om idéer än känslor. Som ville han bevisa att fängelset inte bekommer en författare, inte bryter ner honom. De kan ”spärra in mig, men de kan aldrig hålla mig kvar i fängelset”.

Somliga hänvisar den förtida frigivningen 14 april till Erdogans försök att förbättra relationerna till USA. Men Ahmet Altan och hundratals journalister i dagens Turkiet balanserar på en skör tråd. 


MEMOARER

AHMET ALTAN

Jag kommer aldrig mer se världen

Översättning Mats Andersson

Kaunitz-Olsson, 212 s.


Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.


Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.