Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utanförskapets lyx

Lotta Lotass. Foto: Karin Malmhav

Lotta Lotass har gjort en grej av att vara svårtillgänglig. Och då menar jag inte i texterna, som är öppna, lockande och vidunderliga. Det svåra är att överhuvudtaget få tag på böckerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sedan ett par år tillbaka har hon släppt dem på eget förlag. Tryckta i 300 exemplar, ouppskurna, och definitivt inte tillgängliga på någon av de skånska kvasibokhandlar som jag normalt besöker.

Den första - "Sparta" - fick jag aldrig tag i. Den var slutsåld när jag mejlade Lotass, och sedan glömde jag bort det. "Mars", som kom förra året, högg jag hårt efter, och fick fatt i. En otroligt bra bok. Nu har nästa, "Örnen", anlänt, noterar jag på Instagram.

Annan information om den är omöjlig att hitta, förutom en recension på pigga Björn Kohlströms litteraturblogg. Vad det verkar har den skickats till de trogna fansen, de som köpte de båda andra böckerna.

Jaha.

Skälet, om jag har förstått det rätt, är att Lotass böcker, enligt hennes förlag (Albert Bonniers) inte säljer i mer än 300 exemplar. Sveriges kanske intressantaste författarskap går sålunda i självvald marginalexil - något, tror jag, som ska förstås som ett konst- och litteraturprojekt som talar sin tids språk.

Det är ju, mer än något annat, en protesthandling, som påminner om Herman Melvilles knarriga Bartleby: ett "I'd prefer not to" riktat mot kulturvärlden. Olikt Bartlebys är protesten i Lotass version elitistisk. Den skapar medvetet en virtuell salong där den litteratur som inte får plats i det vanliga omloppet - underförstått: den riktiga litteraturen - kan dryftas med några få utvalda.

På senare tid har jag träffat folk från Biskops-Arnös skrivarskola, Malmös svartklubbar, Uppsalas universitet som alla när ett aktivt men klädsamt svalt ointresse för offentligheten. Som att tabloidala verkligheten inte rör dem, att en tidning går under - vem bryr sig? De för bra, för radikala och intelligenta för dem ändå.

Personer som redan har någon att dryfta saker med, som har ett sammanhang där konst och dikter är viktiga, alltid närvarande, kan unna sig en sådan exklusiv lyxhållning. För oss andra är den mediala offentligheten nödvändig - en försäkran om att det går att vara för sig själv, utan att behöva vara ensam.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!