Karl Ove har just tömt två bajstunnor i en grop på kolonilottens tomt, hans fru Linda är på väg ner i en djup depression och han har skrivit flera hundra sidor om att det som är botten i Adolf Hitler också är botten i oss alla andra.
Den förfallna kolonistugan står som ett monument över allt som har fallit samman under den tid han skrivit sex romaner om sitt liv. Då låter han städningen gå över i en sammanbiten fars, han förstår att vi måste få skratta åt det här.
När Karl Ove Knausgård började skriva "Min Kamp"-sviten hade han gett upp hoppet om den vanliga romanen. Men han hade inte gett upp om författarrollen, den satte han så mycket hopp till att det bara kunde sluta på ett sätt.
När "Min Kamp 6" snart är slut så står Karl Ove och skrattar rätt ut mitt i natten. Han skrattar "Ha Ha Ha" för sig själv på en gata i Oslo, han har tagit emot ett pris på en litteraturgala, och när han inser att han inte har en aning om varför han skrattar börjar han skratta ännu mer: "Ha Ha Ha".
Nu är han ett namn, han är på toppen, han är en sådan som han själv alltid har svansat för. Andra kända författare kommer fram och blir stående vid hans bord, även de som egentligen inte tycker att han är bra vill vara i hans ljus, och det ger honom en känsla av makt. Samtidigt ser han futtigheten längs sin egen väg dit, alla tillfällen då han ignorerat författaren han haft till bordet för att i stället sträcka sig mot den mer statusfyllda några stolar bort.
Han skäms, som så många gånger i den här sviten.
Och det verkar vara skämmas han vill.
Nej, författaren som skriver om andra är ingen vampyr, skriver Knausgård i "Min Kamp 6", som en replik till alla kommentarer om hans metod, det kan jag inte gå med på, inte jag som har så svag jagkänsla. Jag som alltid har känt mig underlägsen alla, inte bara de briljanta, utan även de jag knappt ser, taxichaufförerna och servitörerna. Här är min poetik, titta på mig, en föga unik man som gillar fotboll och kollar på tv-vädret för att kvinnorna är snygga, som lyssnar på samma musik som när jag var tolv och som inte har något speciellt att säga om någonting.
Det där utsagorna borde låta koketta, de borde vara nära att tippa över till det träiga martyrskapet, men det händer inte, och någonstans just där ligger det märkvärdiga.
Kompassnålen som hela tiden står och svajar mellan moral och skam. Medvetenheten om att det är så otroligt svårt att få någon annan att verkligen vilja höra på.
I "Min Kamp 5" är Karl Ove Knausgård på väg att ge upp om att bli författare. Romanen, den tror han på. Men han har inte en aning om vad han ska säga till världen: har han något på hjärtat? Nej, det har jag inte men jag måste, måste måste ändå hitta något att ha på hjärtat. Det är ett plågsamt porträtt av en människa som är på jakt efter en roll i stället för ett liv. En person som känner att han är ämnad för något större än det han har, fast som inte kan förklara varför. Och som haft oturen att bli vuxen när geniet dödförklarats.
Karisma är något han teoretiserar om eftersom han tror att han aldrig kommer få fatt i sin egen. Är det det han skrattar åt på gatan i Oslo, "ha ha", nu har jag skrivit fram ett karismatiskt hölje runt hela min person? Det står som ett partytält över huvudet på honom, och börjar det blåsa det minsta så flyger hela alltet i väg, och författaren med det, som en larvig Karlsson på taket-figur.
Att Karl Ove Knausgård gav upp om den vanliga romanen var för att den är för fri, där kan man ju skriva hur gränslösa saker som helst - det är ju en roman. Ingen kan någonsin bli moraliskt upprörd, det är ju en roman.
I "Min kamp 6" berättar han att han varit en sådan typ som använde misären runt sin pappas död för att framstå som spännande i andras ögon. En som ville sticka ut bland alla ungefär likadana människor som säger ungefär lika insiktsfulla saker om Heidegger. Människor som inte är spännande eftersom de har så fullt upp med att tänka på hur de framstår och hur de känner sig.
Deras umgänge med andra kan aldrig bli lika intensivt som deras umgänge med sina egna tankar, för de stannas liksom upp av en leda som få har beskrivit så bra som Karl Ove Knausgård: Den leda som inte ens är farlig, utan bara lägger sig som en skugga över vardagen och dämpar allt.
Karl Ove Knausgård beskriver sig själv som så plågsamt självmedveten att han inte ens kan beställa mat utan att skämmas. Samtidigt är det han gör, som Zadie Smith sade i en intervju i Svenska Dagbladet i somras, något väldigt ovanligt för en författare: Han är inte på sin vakt.
Karl Ove Knausgård verkar faktiskt inte vilja att du som läsare ska tänka på honom på det ena eller andra sättet.
Kanske är det så att detta att han i så hög utsträckning låter sig drivas av skam gör att han når fram till en typ av skamlöshet som vi nästan inte känner igen. En skamlöshet som är så olik de andra bekännelserna vi omges av - de som slår vilt omkring sig eller stirrar inåt - och som gör att vi fortsätter läsa till och med när han är tråkig.
Karl Ove Knausgård kan skriva om hur han har utnyttjat sin pappas misär som kroghistorier eftersom han litar på att vi ser att det inte är vad han gjort med pappan och de andra människorna i "Min Kamp".
Att det blivit något helt annat när han skrivit om det. Att han har gjort allt för att vi ska kunna känna igen oss, att han faktiskt har lyckats med att skriva till det du som är hans högtidliga litterära riktmärke.
Han har gjort allt han kan för att komma så långt bort som möjligt från den där killen i "Min Kamp 5" som hade de allra skamligaste och futtigaste drivkrafterna för att bli författare. Han som, precis som Hitler innan han skrev "Mein Kampf", ville bli konstnär för att det var ett sätt att bli upphöjd, han som föraktade det borgerliga livet men som själv inte hade någon annan konstsyn än den småborgerliga.
"Min Kamp"-sviten var aldrig en jakt på mer gränslöshet i romanen, det var tvärtom. Det Karl Ove Knausgård letade efter var nog i stället något så omodernt klingande som en moral. Medan omvärlden stått och skrikit om hur omoraliskt hans sätt att göra litteratur är, har han bara stängt in sig och skrivit på.