Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

USA:s mänskliga styrka finns i lokalsamhället

Alice Notley.Foto: Förlagets bild / Modernista
Ulf Olsson.Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET
Foto: Runa Kazakova. / Shutterstock.com, 2020.
Amerikanska demonstranter.Foto: ATTILA VOLGYI / POLARIS POLARIS IMAGES

Alice Notleys poesi är högaktuell i dagar av corona och Black Lives Matter.

Ulf Olsson läser en rasande uppgörelse med ett amerikanskt samhälle i kris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Det finns tider när själva luften känns som ett koncentrationsläger.” – Jag citerar den amerikanska poeten Alice Notley – för lever vi inte i en sådan tid nu? Kan vi andas? Andas ut? Jag läser, nej, jag använder Notley, för att försöka sätta ord på de villkor vi just nu lever och rör oss i.

I Kalifornien: själva luften är kontaminerad. Vi bär alla munskydd, vi iakttar påbjudet avstånd till våra medmänniskor. Vi tar en promenad, solen skiner, vinden blåser – men vi går ut i gatan så fort vi möter någon, det är som om medmänniskan blivit en fiende. Hellre krossas av en framrusande bil än smittas av en annan människas virus.

Luften räcker inte till alla. George Floyd säger ”Jag kan inte andas” - men polisen lyfter inte knät från Floyds nacke. Han kvävs: ”jorden är ett mördarrum”, skriver Notley.

Notleys dikter i ”Vissa magiska handlingar” talar om ett läge som är vårt, trots att samlingen ursprungligen gavs ut 2016: ”Jag vill gå härifrån. / Lämna krisen.” Men vi är fångade i krisen, ingen kommer undan, och krisen har pågått länge. Det rasistiska våldet, förtrycket har alltid funnits där – nu lockas det fram: ”Om du minns bättre tider / vet du att de var en lögn, för de ledde / till det här.” 

'Rösta på din död, medborgare'

Det här: vänner kan alla berätta om episoder, om skräcken när polismannen, vars uppgift är att ”tjäna och skydda”, stoppar dem på en ödslig landsväg, när paramilitära poliser stormar bostaden på jakt efter påstådda brottslingar – eller bara om den vardagliga förnedringen och misstänkliggörandet i närmaste livsmedelsaffär. Sluta prata om presidentens avledningsmanövrer, hans infall, hans dumheter: krisen handlar om de fascistiska strukturer som i det fördolda växt sig så starka att de tar över demokratiska institutioner, hotar andra.

”Rösta på din död, medborgare, rösta på ditt medvetandes utplåning”, skriver Notley sarkastiskt. När valet står mellan pest och kolera, då är varje röst ett val av döden. De kaliforniska städerna töms på liv, överallt vädjar man om stöd, om hjälp – de hemlösa i San Francisco tillåts bosätta sig utanför stadshuset, men bara om de håller sig inom de upptejpade markeringarna av två meters avstånd.

USA:s styrka, dess mänskliga styrka, finns i lokalsamhället. När den federala staten förklarar krig mot de egna medborgarna, så organiserar de sig: de hjälper varandra. Eller går till spontan handling. Medan jag läser Notley lyssnar jag på saxofonisten Kamasi Washington, öppningslåten till albumet ”Fists of Fury”: ”Vi kommer inte be om rättvisa mer, i stället vedergällning.” 

Vedergällning – ett bättre ord för det som makten kallar upplopp, plundring, och olagligförklarar, en makt som sätter in militär mot de egna medborgarna: ”Rösta på din död…” – och är du ens medborgare längre?

Poesin mildrar skillnaden språk

”Jag vill inte inkluderas, men / kan inte låta bli att prata.” I en annan diktsamling, med titeln ”Olydnad” – en titel som kunde gälla för hela författarskapet – talar Alice Notley om att språket självt tenderar att vara rasistiskt, det finns till för att skapa skillnad och åtskillnad, men också om att poesin mildrar skillnadens språk, den kan finnas i ett tillstånd bortom ras- och könsskillnader. Hennes poesi är informell, ofta skriven tätt intill det muntliga: att läsa den är ibland som att stå i en gatukorsning, där trafiken går i alla riktningar, samtidigt. 

Notley, född 1945, har gett ut mängder av diktsamlingar, är flerfaldigt prisbehängd, men fortfarande arg. Hon benämns ofta, bredvid Anne Carson och Leslie Scalapino, som en förnyare av nordamerikansk poesi. Men hon är argare än de andra. Och dikten, poesin, är för henne det medium som tillåter ilskan, uppmuntrar kampen med språket, striden. Experimentet: prövandet av orden, av deras kraft och anspråk. Energin i Notleys dikter tas fint till vara i Marie Silkebergs översättning. Att stå där i den språkliga gatukorsningen kan vara en stressfylld upplevelse, man vill så snabbt som möjligt ta sig över till andra sidan, nästa boksida. Orden kommer in från alla håll, i ett enda nu: ”Hör hur min röst mångfaldigas”. 

Den kanske starkaste delen av ”Vissa magiska handlingar” är en lång svit som heter just ”Röster”. Notley spelar med motsatser, hon skriver frågor, man vill som läsare svara henne, gå i dialog med alla dessa motsägelsefulla utsagor. Det ”jag” som skrivs är inte synonymt med Notley, inte ett enda jag: hon är många.

Viruset kommer tillbaka, de rasistiska övergreppen fortgår

Ett av dem är poeten som spion: någon som avlyssnar, antecknar, sammanför. Som bevakar språket, bryter upp det, suddar i det, låter det rasa över boksidorna: det är ett jag som inte inkluderas, inte integreras – och då väljer olydnad: ”Vi kan inte / reglerna, har aldrig kunnat dem”. Poeten ber inte om nåd, inte om rättvisa: vedergällning. 

Men språket räcker inte till, luften är redan tjock av ord, av lögnaktiga och sanna ord. Språket botar ingenting, språket kan inte hela de samhällen som slitits isär, säger Notley. Viruset kommer tillbaka, de rasistiska övergreppen fortgår, mordet på Palme får aldrig någon avslutande dom. Den dagliga utsugningen och förtrycket pågår – och inför klimatet måste vi agera, innan planeten går under. 

Notley: ”Finns det alltid en ytterligare fasa?”

 

LYRIK

Alice Notley

Vissa magiska handlingar

Övers Marie Silkeberg

Modernista, 170 s.

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap, för nuvarande verksam vid Berkeley i Kalifornien, och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Paradoxografi. Strindbergs sena verk”.