Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Unni Lindell och Fredrik Skavlan / Mystiska Milla och spökskolan

Hanna Höglund: Unni Lindell och Fredrik Skavlan ror hem det ironilösa berättandet i Mystiska Milla och spökskolan med den äran.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

UNNI LINDELL OCH FREDRIK SKAVLAN | Mystiska Milla och spökskolan | Översättning Barbro Lagergren | Lilla Piratförlaget

I en alternativ, norsk verklighet där spöken maskerar sig som stuvbitar på en hylla i en syfabrik, är spökflickan Mystiska Milla en udda fågel.
Hon vill inte bli ett klänningssläp, säger hon. Hon vill bli något stort och viktigt.
Och det är inte vilka som helst som har gjort den här boken, vars uppföljare redan marknadsförs med orden ”Det kommer att handla om födelse, död och om livets skönhet”. Unni Lindell, författare och Fredrik Skavlan, norsk talkshow-värd, ror hem det ironilösa berättandet med den äran.
Man undrar förstås, kan Skavlan rita?
Ja, spöken med extra svart kant runt ögonen som påminner om Jens Ahlboms Dagspöket-illustrationer eller en tidig Joanna Rubin Dranger i hennes mest ångestsöta ögonblick.
Men framför allt är det här en ordens bok.
De inledande beskrivningarna av hur Milla flyger om natten är idel levande miljöer, nattdjur som rör sig och Millas känsla av en ”ensam glädje”.
Vi ser här födelsen av ett litet kvinnligt subjekt som envetet vägra rätta sig i ledet. Poetiskt och vackert fångar Lindell hennes utvecklingsresa som tjejhjälte i Pippi Långstrumps efterföljd. Hon har de klassiska attributen föräldralös med elaka styvföräldrar och styvsyskon och är dessutom ett bokstavsbarn som inte kan vara tyst när fröken Skrämmavetti i spökskolan – berättelsens kvinnliga Dumbledore – pratar.
Lindell är som bäst när hon låter texten kämpa rygg mot rygg med skiftande känslolägen – obehaget i ett tomt rum, den djupa, mystiska känslan av ”själv”, samförståndet med någon annan bara genom en blick.
Med till hälften egna, till hälften anglifierade ord som ”uggy”, ”splendid” och ”cyber” låter hon 90-talsslanget göra en omväg via norskt original och svensk översättning och funka – igen.

Sedan gör hon misstaget att inte låta Milla vara bara Milla. Plötsligt ska hon, och läsaren, exponeras för halva den europeiska, med betoning på franska, kulturhistorien. Intrigen för Milla till Paris och Louvren, där Chopin, Mona Lisa, Napoleon, Edith Piaf och Gertrude Stein namedroppas och Milla stöter samman med Victor Hugos spöke, som i backlashig och lite farbroderlig fantasyanda ska lära henne om livet.
Det är helt enkelt roligare när Milla är intuitiv och fattar saker på egen hand – vilket hon gör hela tiden – än när västerlandets kulturkanon cementeras för miljonte gången.