Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Trilogin avslutas med en jobbannons

Hans Gunnarsson.
Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers
Ulf Olsson.
Foto: OLLE SPORRONG

Med ”Död mans skugga” avslutar Hans Gunnarsson trilogin som inleddes med ”All inclusive”.

Ulf Olsson roas av en avslappnad och bitsk kommentar om författarens ställning i dag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som en lite gammaldags mord- och självmordshistoria träder Hans Gunnarssons roman ”Död mans skugga” läsaren till mötes. Men kanske mest för att förvirra oss med denna ”visklek”. Road, men kanske också lite uttröttad, kan läsaren lätt instämma med huvudpersonen: ”Ju mer jag försökte förstå, desto mindre fattade jag”.

Foto: Albert Bonniers

Med ”Död mans skugga” avslutar Gunnarsson en trilogi, men vars delar kan läsas ensamma. Trilogin inleddes med ”All inclusive”, fortsattes med ”Nattsida”, och nu avslutad med att romanens hjälte, tillika författare till yrket, på romanens sista sida formulerar en radannons: ”Författare söker okvalificerat arbete”. 

Fast Gunnarsson får gärna fortsätta skriva: det är han verkligen kvalificerad för.

”Död mans skugga” fogar lite omständligt samman olika berättelser, olika uttryckssätt, till en helhet som aldrig blir riktigt klar. Det sker mot en fond av röster, där några talar om att samhället blivit ett ”gangstervälde”, och landet, Sverige, blivit ”ett helt nytt land” med dess ”vinstdrivande äldreboenden”. Samtidigt tycks allt så bekant: Gunnarsson skriver en berättelse som skuggar många andra, en variant på det gamla litterära motivet med borttappade, upphittade, men olästa manuskript. Personernas namn är till förvillelse lika varandra, jag förmår till sist inte riktigt hålla rätt på vem som är Boman och vem som är Göransson.

En lek – men med en allvarlig underton. Det är färden som är resans mening, inte målet. Så något mysterium löses väl aldrig, men utmed vägen till jobbannonsen formar sig romanen till en historia om den själv, om författarens arbete och litteraturens mening: ”Vad är intressant litteratur?”, som någon får utbrista. Man kan nog om den problematiken låna ett yttrande av en bortflyende flickvän: ”Jag prövar min röst, jag finns”. 

Frågan är förstås om det gäller också för den skrivna, tysta texten.

Han känner igen tonen i det skrivna, utan att komma ihåg att han skrivit det.

Vår hjälte återvänder hem efter en tid intagen på psyket. I skrivmaskinen ett papper, med några rader text. Han känner igen tonen i det skrivna, utan att komma ihåg att han skrivit det: ”Själva anslaget bar dock mitt signum. Det var jag”.

Det var jag: så är författaren faktiskt bara en text. Utanför texten, förklarar han ”sanningsenligt och idiotiskt”, fungerar författaridentiteten mest som ursäkt för att rota i mysterier – ”jag funderar bara” – och låta sig bjudas på middagar. Och i denna roman ger det också osökt anledning att droppa författarnamn, från Shakespeare till Zadie Smith.

Jag vill läsa ”Död mans skugga” som en förvisso avslappnad, roande men ändå lite bitsk kommentar om författarens ställning i dag, om beroende av förlag och medier, av redaktörer och konkurrenter. Och om en besatthet vid själva skrivandet och dess förmåga att konstruera en värld för läsaren att på en gång känna igen sig och förlora sig i: ”Det var jävligt snurrigt alltsammans. Och snurrigare skulle det snart bli”.


ROMAN

HANS GUNNARSSON

Död mans skugga

Albert Bonniers, 408 s.


Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kulturhistoria.