Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Tredje gången gillt för Anna Schulze

"Kidnappningen" är Anna Schulzes tredje roman.
Foto: HANS ALM / BONNIERFÖRLAGEN

Anna Schulzes nya bok är en dokumentärroman om släktens dramatiska historia. 

Amanda Svensson läser en fin roman om en patriarkal familjs väg mot botten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Anna Schulzes tidigare romaner, ”Att ringa Clara” och ”Vårt gemensamma liv”, är studier i det helt ordinära. Den första handlar om en vänskapsrelation, den senare om en kärleksrelation, helt vanliga, helt unika, precis som alla andra vänskaps- och kärleksrelationer. När man läser hennes nya roman, ”Kidnappningen” – vars själva titel meddelar att den handlar om något mer spektakulärt – får man känslan av att de första romanerna utgjort ett slags övningssträcka inför denna berättelse, hennes författarskaps självbiografiska urkälla. 


LÄS MER – Nils Schwartz: "Att ringa Clara" är som att dricka ett gott vin utspätt med vatten 


Hon beskriver själv hur det inte hade varit möjligt för henne att börja sitt skrivande med denna förbluffande släkthistoria: "Materialet skulle ha krossat mig. Jag skulle ha försökt och jag skulle ha misslyckats, och jag skulle ha ansett det bevisat att jag inte kunde författa.”

Vårdnadstvist

Det är antagligen sant. Materialet gör inte författaren, författaren gör saker med sitt material. Och vilken bättre övning då än att utgå från inget material alls? Strategin har hursomhelst fungerat för Schulze: När hon nu slutligen skrivit denna dokumentärroman om sin egen far, som vid elva års ålder blev kidnappad av sin mor efter en förlorad vårdnadstvist, är det med stor lyhördhet inför genrens faror och fallgropar. Hon håller sig strikt till det hon vet och spekulerar sällan, men förmår ändå levandegöra och dramatisera berättelsen med sitt fina öga för detaljer, repliker och kuriösa situationer. 

Det för genren typiska självkommenterande greppet – att dokumentera sin egen arbetsprocess och göra det till en del av berättelsen – håller hon till ett minimum, fullt medveten om att hennes eget grävande i unikaboxar faktiskt inte är på långa vägar lika intressant som det som boxarna rymmer.


LÄS MER – Amanda Svensson: Elise Karlsson håller högsta klass 


Det handlar alltså om Anna Schulzes egen pappa, Ragnar, men egentligen om flera släktled, om den patriarkala familjens sönderfall och en buddenbrooksk väg till ekonomisk botten. Släkten är besatt både av att skriva och av att spara och har lämnat efter sig en enorm mängd skrivelser: brev, dagböcker, pressklipp, advokatinlagor och domstolsutlåtanden. 

Genom dem spårar Schulze sin fars historia tre generationer tillbaka, för att hitta svaret på varför hans mamma, Daisy, blev som hon blev och gjorde som hon gjorde. Daisy är ingen god mor, utan ett klassiskt neurotiskt mammamonster: Lynnig, självupptagen, bekräftelsesökande, emotionellt krävande. 

Rymmer till Balkan

När hon tar med sig sonen ut på en flera år lång odyssé på Balkanhalvön har hon mist vårdande om Ragnar och hans syster Gunilla först till barnens far, sedan till sin egen mor, som är den som egentligen uppfostrat barnen och den de helst själva vill bo hos. 

Författaren har väldigt lite till övers för den bortskämda och teatrala Daisy, men själv kan jag inte låta blir att känna ett stygn av medlidande med denna trasiga kvinna som ärvt så många märkliga föreställningar om såväl familjeliv och föräldraauktoritet som klass och pengar. Schulzes bok handlar djupast sett om arvsynd, om familjen som den mest förrädiska och svårrubbliga maktstrukturen i samhället – ärvde inte Ragnar en liten del av Daisys självpåtagna utanförskap? Och Anna en del av sin fars? När tar det slut?  

”Kidnappningen” är en fantastisk historia, på samma gång en spännande bladvändare och ett psykologiskt ingående porträtt av en nästan parodiskt dysfunktionell familj. Den är också ett tidsdokument från mellankrigs-Sverige, och från Balkan vid tiden för andra världskrigets utbrott. Det rika materialet har inte krossat Anna Schulze, utan tvärtom blivit grund för en mycket fin roman. 



ROMAN

Anna Schulze

Kidnappningen: en släktberättelse

Wahlström & Widstrand, 454 s.



Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.