Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Torftigt blottande från fattig författartillvaro

Witold Gombrowicz. Foto: Bohdan Paczowski
Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN

Exilpolacken Witold Gombrowicz förde två olika dagböcker fram till sin död 1969.

Malte Persson läser hans dubbla livshistorier och funderar på det självbiografiska blottandets mekanismer.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | DAGBÖCKER. Individualismens tidsålder – som inte bara är vår selfiesamtid utan hela moderniteten – är också den självbiografiska tidsåldern. Och dess märkligaste självbiografiska genre är nog dagboken: ett kontinuerligt framställande av det egna jaget inför just det egna jaget.

Medan man kallt kan räkna med att även de mest programmatiskt uppriktiga memoarerna – som Rousseaus "Bekännelser" – är förljugna, så har dagböcker bättre rykte som källor. De beskriver sådant som ligger nära i tiden, och utan att inordna det i en berättelse avsedd att göra intryck på en publik. 

DAGBÖCKER

Witold Gombrowicz

Kronos

Översättning Irena Grönberg

Albert Bonniers, 378 s.

 

Dagboken

Översättning Anders Bodegård

Albert Bonniers, 942 s.

Dagbokens paradox är att det som gör den läsvärd (vare sig man hittat den i Riksarkivet eller i sin systers strumplåda) till inte ringa del är just att den inte skrivits för att läsas. Dess blottanden är inte en nakenshow, inte ett försök att imponera med vare sig ens goda karaktär eller med att man vågar avslöja sin dåliga karaktär.

Men kan detta verkligen gälla dagböcker som författaren själv ger ut? Lars Norén, Ulf Lundell, Gun-Britt Sundström? För dagens autenticitetstörstande publik är det likväl sådana offentliggjorda dagböcker som ger den mest omedelbara verklighetskicken – vare sig de publiceras som bloggar eller av Bonniers. 

Kanske ligger då upplevelsen av autenticitet i själva formen, inte minst i dagboksgenrens brist på sortering. Till priset av att det viktiga är uppblandat med det triviala känner vi oss säkra på att helheten inte är tillrättalagd. Men jag tror att vår tids dagbokslitteratur skulle kunna nå större litterära höjder om den inte hämmades av den traditionella dagboksformen.

Litterärt yvig dagbok

Ett fascinerande exempel på genrens möjligheter och svårigheter erbjuder exilpolacken Witold Gombrowicz. Hans litterärt yviga ”Dagboken” – skriven och portionsvis utgiven i tidskrifter och böcker mellan 1953 och 1969 (året då Gombrowicz dog) – är en modern klassiker, som minnesvärt inleds med notiserna: ”Måndag: jag”, ”Tisdag: jag”, ”Onsdag: jag”, ”Torsdag: jag”.

Men veckodagarna till trots blir det snabbt svårt att förankra ”Dagbokens” blandning av litterär polemik och novellaktiga utvikningar i ett urskiljbart tidsförlopp. Liksom i sina romaner tar Gombrowicz parti för det ”omogna” i kampen mot ”formen”, mot den sociala inordningen, men som omogen bekännare är han ofullständig. Han kan bryta det intellektuella livets koder genom att medge att han uttalar sig om böcker han knappt läst. Men sin homo- eller bisexualitet antyder han bara, bland annat genom laddade anspelningar på vissa kvarter i sin nya hemstad Buenos Aires.

Som än mer tvetydig framstod ”Dagboken” när det visade sig att Gombrowicz parallellt även skrivit en privat dagbok, ”Kronos”. Den gavs ut i Polen för ett par år sedan, och kommer nu på svenska, tillsammans med en nyutgåva av ”Dagboken”. 

Där är tidsstrukturen tvärtom mycket noggrann. Och sexualiteten tar stor plats, om än i form av en föga sexig uppräkning: ett ”fnask” här, en ”sjöman” där, en ”chico” eller ”chica”, och så vidare. Andra sysselsättningar beskrivs ofta lika kortfattat: ”Leda. Schack. Proust.” Den mängd noter som redaktörerna försett texten med gör den mer informativ, men knappast mer njutbar. 

Det ensamma skapandet

Som försvar för dagboksgenren skriver Gombrowicz i ”Dagboken” att litteraturen har ”en tudelad rot”: ”Den är något som mognar i ensamheten, den är skapande för skapandets skull; men den är också en umgängesfråga, ett sätt att tvinga sig på folk, ja ett publikt skapande av sig själv med andra människors hjälp. Den uppstår ur en strävan efter det Sköna, det Goda, det Sanna; men den är också törst efter ära, betydelse, popularitet, triumf.” 

Genom att uttrycka denna andra aspekt av litteraturen kan en författares dagbok komplettera verket, och bidra till en fullständig bild av författaren: ”dels som oegennyttig, objektiv konstnär, dels som människa i kamp för sig själv bland människorna.” 

Och det är författardagböckernas egen paradox: medan det ensamma skapandet är något beundransvärt som man kan spegla sig i offentligt, så förblir litteraturens sociala sida den mest privata och hemliga. 

Avskräcker från författartillvaro

Frågan är dock om inte Gombrowicz då för egen del minst lika mycket tänker på den hemliga ”Kronos” som på den offentliga ”Dagboken”. För även om ”Dagboken” blottar författarens äregirighet på det sociala fältet, så smälter människans privata strävan där samman med en heroisk och kompromisslös författarkamp för den stora litteraturen. 

”Kronos”, däremot, bokför den futtiga och av kompromisser präglade kamp som också är författarlivet: kampen för att få tid att skriva, för att få böcker utgivna och arvoden betalade, för att få en publik. 

Varje år summeras under kategorierna ”hälsa”, ”ekonomi”, ”erotik” och ”litteratur”. Dessa ter sig ofta som ett nollsummespel: koncentrerar Gombrowicz sig på litteraturen, så hinner han inte med kärlekslivet, och vice versa. Och när ekonomin de sista åren äntligen förbättras går det i stället åt skogen med hälsan.

”Kronos” är därmed väl ägnad att avskräcka vem som helst från en författartillvaro. Medan ”Dagboken” med fördel kan läsas av var och en som på allvar vill ägna sig åt litteratur. Själv läste jag och läser om den som en påminnelse om att litteraturen aldrig får bli bekväm och gå på rutin: vad är det för mening med att skriva om man inte åtminstone försöker göra det i tävling med de allra bästa?

Naken i Paris

Den aristokratiska självbilden och konstsynen i ”Dagboken” kontrasterar med det demokratiska i själva dagboksgenren. Och det ”jag” som framställs där pendlar mellan Gombrowicz som perifer och fumlig lantis i förhållande till den litterära världen och Gombrowicz som stor författare och universums centrum. Han är naken kejsare och oförskämt barn i ett.

När han besöker Paris finner han att stadens berömda tänkare traskar ”runt sin Ande, som drängar kring en kossa, de mockar och mjölkar och säljer sin produkt”. I en scen som nog inte ska tas alltför bokstavligt börjar Gombrowicz dra av sig byxorna, varvid parisarna flyr. Varför? De är ju med sina ”avklädande intellekt” experter på sådant? Jo: 

”Saken är den, ser ni, att de till och med när de klär av sig klär på sig; nakenheten är för dem bara ett par extra kalsonger. Men när jag utan vidare lossade på brallorna, då svartnade det för ögonen på dem. Mest därför att jag inte gjorde det på Prousts eller Jean Jacques Rousseaus vis, inte enligt Montaigne eller i den existentiella psykoanalysens bemärkelse, utan bara så där, för att ta av mig dem.” 

Vid sidan av sådana ut- och avklädningsnummer ter sig det självbiografiska blottandet i ”Kronos” som oerhört torftigt, och är egentligen bara av intresse för den som redan läst och fascinerats av ”Dagboken”. Men har man gjort det så blir just torftigheten en drabbande kontrast: en livets banala basgång bakom det storslagna solospelet. Vilken av de två böckerna som är ”sannast” är svårt att säga.

 

Malte Persson är författare och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!