Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tony Samuelsson / Jag var en arier

Nils Schwartz övertygas inte av Tony Samuelssons bok Jag var en arier.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TONY SAMUELSSON | Jag var en arier | Wahlström & Widstrand, 377 s.

Alla ägnar vi oss då och då åt kontrafaktiska fantasier. Hur skulle livet ha utvecklat sig om inte om hade varit den där gången? För att inte likna vilka dag- eller mardrömmar som helst bör dock dessa fantasier – om de ska kallas kontrafaktiska – ligga så nära det reella alternativet som möjligt.
Så är fallet med Philip Roths roman Konspirationen mot Amerika (2004), där nazistsympatisören Charles Lindbergh väljs till president, vilket så när var på väg att ske. Men Roth driver inte fantasin längre än något år framåt – Lindbergh försvinner spårlöst, Roosevelt blir president och historien återgår i sin kända fåra.
När Hans Alfredson i Attentatet i Pålsjö skog (1996) leker med den plausibla föreställningen att också Sverige blev ockuperat av tyskarna under andra världskriget, sträcker sig scenariot aldrig bortom själva kriget. Däremot får han tillfälle att placera ett antal namngivna nazisympatisörer på de maktpositioner de rimligen skulle ha fått.

Varken Roth eller Alfredson nämns i litteraturförteckningen i den kontrafaktiska
roman som Tony Samuelsson ger ut i dag. Det utesluter förstås inte att han har läst dem, men i så fall har han inte dragit de rätta lärdomarna.
Jag var en arier utspelar sig cirka 30 år efter det krig som Hitler förde till ett segerrikt slut. Hitler själv är visserligen död – även om hans hjärna hålls vid konstgjort liv – men har efterträtts av den nye Führern Albert Speer, som från sitt Germania (f d Berlin) härskar över hela Europa (utom Storbritannien) samt det forna Sovjetunionen.
Det håller inte som kontrafaktisk fantasi. Om Hitler hade segrat vid Stalingrad och om USA väntat ännu längre med att gå in i kriget, så skulle fruktansvärda fasor ha utspelat sig, inkluderande fler atombomber än de två som fälldes, men ingenting som ens tillnärmelsevis liknar Samuelssons scenario.

Därmed blir detta romanbygge ett hus utan grund. Dess retroaktiva satir får inget fäste i samtiden. Dess framtidsalarmism slår ingen rot i det förflutna.
Samuelssons huvudpoäng är att av alla Tysklands lydstater skulle Sverige ha blivit den
lydigaste. Till skillnad från Alfredson namnger han dock inte en enda av de historiskt tänkbara kandidaterna till maktposterna i detta kontrafaktiska lydrike. Kanske har förlagets jurist avrått.
Men varför får då en rad kända namn från 70-talets Sverige oförskyllt passera revy? Varför står till exempel Bo Holmström och rapporterar om ”judehydran” efter ett misslyckat attentat mot Speer. ”Namnen finns där för att ge romanen en dokumentär tidskänsla”, säger Samuelsson i ett efterord. Men det förklarar inte inkonsekvensen i namngivningen.
Innanför det kontrafaktiska ramverket finns visserligen en habilt berättad historia om ett ungt par där han är medlöpare och hon motståndare till diktaturen. Men vad hjälper ett snyggt utfört simhopp om det inte finns något vatten i bassängen?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!