Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Toni Morrison uppfann frihet – verklig frihet

Toni Morrison. Foto: KATHY WILLENS / AP TT NYHETSBYRÅN
Toni Morrison.Foto: DAVID HARTLEY/SHUTTERSTOCK / DAVID HARTLEY/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Toni Morrison.Foto: IAN LANGSDON / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Nobelpristagaren Toni Morrison är död. 

Valerie Kyeyune Backström tecknar ett porträtt av författaren som skapade en ny frihet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kanske är det den sorgligaste dagen.

Kanske är det inte det alls.

Toni Morrison somnade in, 88 år gammal, i sviterna av en lunginflammation, omringad av familj och vänner.

Var ska man börja? Toni Morrison skrev som ingen annan. Det är ett enkelt påstående men det rymmer så mycket mer. Morrison skrev som om hon var fri. Hon skrev en svart litteratur, och då menar jag inte bara att hennes böcker handlade om svarta människor. Hon skrev en svart, en distinkt afrikanamerikansk litteratur, som sträckte sig ända till struktur, till berättelsens självaste essens. 

Vi skulle kunna bli tekniska och det förtjänar hon, vi skulle kunna vrida och vända på varje ord, för det gjorde hon – inte en enda mening är där av en slump, inte ett enda val. Det finns en musikalitet och poesi i hennes språk som är oefterhärmligt. Det finns en kärlek som genomsyrar även de brutalaste scener, det finns en humor, den humor endast ett liv fyllt av smärta kan frambringa. Det är en svart humor.

Jag vill skriva om frihet, för innan Morrison fanns den inte.

I sitt Nobelpristal 1993 sa hon ”We die. That may be the meaning of life. But we do language. That may be the measure of our lives.”

Men om jag ska mäta Morrisons liv vill jag skriva om hennes skrivande, inte i tekniska termer, jag vill skriva om frihet, för innan Morrison fanns den inte. 

Men det finns, och fanns i ännu högre grad när Morrison äntrade den litterära scenen, ett önskemål om att svarta författare ska transcendera sin ras, sin svarthet. Morrison var aldrig intresserad av det, hon följde aldrig lockropen (trots upprepade övertalningsförsök), hon gjorde sig omöjlig och på det sättet öppnade hon upp en värld. Ibland säger experter, tyckare, att hon uppfann en ny värld, uppfann människor man aldrig vetat fanns. 

 

Det är fel. Och det är en förolämpning. Morrison uppfann ingen ny värld, hon gav bara en värld litteraturen den alltid förtjänat. Morrison uppfann inte svarta människor, inte slaveriet, inte folkloren, hon uppfann inte språket, men hon gjorde det till sitt.  

I ett tal sa hon ”The function of freedom is to free someone else”.

Det är en viktig distinktion. Och det är en distinktion som förtjänar att göras, eftersom den var central för Morrison som författare, som aktivist, som förläggare, som medskapare av en ny afrikanamerikansk kanon. 

Men kanske uppfann hon frihet: att skriva som om man vore fri, friheten i att skriva utan ängslighet, utan att kika sig över axeln, utan att vilja appellera till det vita etablissemanget, den vita litteraturvärlden. Friheten i att skriva som om man själv, och alla man känner, var viktiga, att skriva om alla liv som i samhället setts som olevbara, osörjbara, som bokstavligen betraktats som varor. 

I ett tal sa hon ”The function of freedom is to free someone else”. Det gjorde hon, onekligen, och det kommer hon fortsätta göra, för evigt, för alltid. I sin sista roman, ”God help the child”, skrev hon: ”When I woke up I reminded myself that freedom is never free. You have to fight for it. Work for it and make sure you are able to handle it. Now.” Det är en uppmaning som liknar tröst, den enda tröst vi förtjänar.

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.