Tonårstjejen påminner om Lisbeth Salander

RECENSION. Egentligen är det två romaner i en. Till en början tror man att Majgull Axelssons ”Svalors flykt” bara handlar om svensk social- och familjepolitik i svallvågorna efter Lilla hjärtat-skandalen. Verklighetens treåriga Esmeralda, som dog när hon flyttades från fostermamman till sina biologiska föräldrar, är i romanen ersatt av 16-åriga Molly (Zadie för alla som känner henne) som precis har installerat sig i sitt åttonde fosterhem. 

Zadies föräldrar är, precis som Lilla hjärtats, narkomaner och grovt kriminella. Hennes lillebror Mio har hittats mördad, inlindad i bubbelplast och full av injektionsmärken, i en garderob. Förövaren är deras gemensamma pappa Danne, som nu ligger på sjukhus medan mamman satts i fängelse. Efter år av misshandel och smärtsamma omplaceringar har Zadie, liksom många andra av Axelssons romangestalter, utvecklats till något av en hårding.

En överlevare.

Men ”Svalors flykt” gestaltar också något annat, något som är svårare att få syn på. Zadie börjar nämligen gå i psykoterapi; det är socialtjänstens krav för att hon ska få det hon allra mest drömmer om, en egen etta i utkanten av Norrköping. Det första mötet går inte särskilt bra. Zadies terapeut heter Christel, är 67 år och fullt upptagen med att förtränga att hon lider av Parkinsons sjukdom. Dessutom har Christel fått en obehaglig granne. Det är änkan till hennes ungdomskärlek, han som gav henne den gonorré som så småningom ledde till ofrivillig barnlöshet. 

Med så många privata orosmoln har Christel svårt att stötta Zadie på det förutsättningslösa och neutrala sätt som yrkeskoden kräver. Relationen mellan de bägge kvinnorna utvecklas i stället till något ohanterligt och känsloladdat, ja, personligt. Till sist kliver Christel över alla skrankor och låter Zadie följa med henne hem. Där tvingas hon avslöja att hon själv är sjuk, svårt till och med, och får finna sig i att rollerna blir ombytta. Patienten Zadie framstår nu som den vuxna och omhändertagande; Christel som den svaga och moraliskt vacklande.

Hennes ärende har alltid varit att skildra de socialt utsatta, utan att för den skull hemfalla åt enkel socialrealism.

Och det är här, när romanens två berättarplan börjar sammanfalla, som det blir tydligt att bygget inte riktigt håller. Majgull Axelsson har sedan det stora genombrottet med den underbara ”Aprilhäxan” gjort sig känd för sina inträngande, finkalibrerade personporträtt. Hennes ärende har alltid varit att skildra de socialt utsatta, utan att för den skull hemfalla åt enkel socialrealism. Tvärtom har hon dragits till det komplexa och svårbegripliga, ofta skildrat med en tillbakahållen sorg och vrede som fått texten att vibrera.

”Svalans sång” är i jämförelse betydligt plattare. Axelsson får inte riktigt tag i Zadie; hon förblir en pappdocka, schablonen av en trotsig men överbegåvad tonåring med drag av Lisbeth Salander.

Skickligare framskriven är Christel med sin stränga disciplin och sitt dolda ursinne, och det märks att Majgull Axelsson, medvetet eller omedvetet, känner mycket mer för henne. 

Parkinson är en otäck sjukdom som vi vet allt för lite om, säkert värd att skildras i en alldeles egen roman.

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.