Efter att ha läst Tommy Körbergs memoarer får jag dåligt samvete för att jag i princip bara har lyssnat på och gillat Blixtlås, den lp som han gjorde tillsammans med Stefan Nilsson 1979. Jag faller rentav i sömn av den godhjärtade Benny Anderssons Chess-hit "Anthem", som Körberg sjunger med fullt ställ i sin stora, rena röst.
Med detta sagt: Sjung tills du stupar är en synnerligen välformulerad och rolig bok. Proppfull. Full av så mycket annat än fyllor och fängelsedomar, av så mycket annat än neddragna blixtlås tillsammans med ett stort antal mer eller mindre kända kvinnor. Även om Körberg aldrig missar det ofta dråpliga i sina anekdotiskt utformade minnen.
Som när han var på kändisparty i London under sin - ganska ensamma och skakiga - musikalkarriär där, och råkade fylla år samma dag. "Champagnen flödade och jag fyllde bara mer och mer år", så blev bara mer och mer fel med allt från den rosarutiga kostymen till mötena med Faye Dunaway och Jamie Lee Curtis.
Men sträckan fram till de brittiska 80-talsåren är lång och detaljerad: den busiga och inte oproblematiska barndomen på 50-talet, den begynnande popstjärnebanan i de stockholmska 60- och 70-talen - spännande tidsdokument för både dem som var med och som inte var det.
Själv minns jag exempelvis afghanpälsbutiken Ceres i Gamla stan, men anade föga att dess källare var full av ungdomar som rökte afghan och annat brass.
Tommy Körberg är känd för sin frispråkighet när det kommer till andra artister, och lyckligtvis bromsar han heller inte här. Han bjuder på elegant formulerade pikar, som när Kjell Bergqvist skjutsat honom till Svartsjöanstalten i sin mustang och han installerar sig i den lilla cellen: "Jag hade använt uttrycket 'gilla läget' om inte Tomas Ledin gjort en låt med den titeln."
I fallet Carola med vidhängande Runar i London 2000 slösar han alldeles särskilt på krutet. Det är rena fyrverkeriet av pregnanta omdömen, fyndiga fraser och elaka observationer. Särskilt när det gäller Runar. Om Carola är "Tanklös och religiös" samt obildad - "Det hoppade så mycket grodor ur den damen att hon kunde ha startat ett terrarium." - framstår Runar som spritt språngande.
Men nu tror ju inte ens godtrogna jag på att Tommy Körberg skriver så in i Norden bra som det härmed verkar. En god redaktör, okej; här finns för en gångs skull inte ett enda korrekturfel som ens en felfinnarfitta och petimäter som jag har upptäckt. Ej heller grammatiska grodor eller taktlösa skutt.
Fast Körberg och förlaget borde ha dåligt samvete för att det bara med närmast osynlig skrift står "Berättat för Klas Ekman" på ett försättsblad. Denne Ekman måste ha toppat tonträffen. Bör också få applåder.