Tom Wolfe drev mig att skildra Aviciis generation

LÄS MER: Bokmässan 2018: Allt du vill veta om program, tider och priser 

ESSÄ | JOURNALISTIK. När jag i de tidiga tonåren på allvar började intressera mig för språk och meningsbyggnad hade jag en föreställning om att viktiga texter också skulle vara svåra att tag sig igenom.

Under flera år hade jag redan slukat böcker. Vad som drog in mig i böckerna var uteslutande berättelserna. Men nu började jag också lägga märket till språket. Jag började förstå att man kunde skriva på olika sätt, väldigt olika sätt.

Jag började noggrannare läsa dagstidningar, Corren och fram för allt pappas Expressen.

På biblioteket bläddrade jag ibland även fram till kultursidor i andra tidningar. Ärligt talat inte för att jag tyckte det var särskilt kul, utan av samma anledning som att jag i skolbespisningen gick från att undvika grönsaker till att be mattanterna att lägga på mer. Nyttoaspekten.

Det var någonstans här som jag fick för mig att ju svårare texter var att läsa, desto viktigare var de. 

När jag försökte ta mig igenom texter som Under strecket i Svenska Dagbladet nickade jag till tre-fyra gånger, men jag såg det som ett tecken på kvalitet. Så här skulle det vara.

Sen upptäckte jag Tom Wolfe.

"Rätta virket", översatt till svenska 1982, var en bok om de stridsflygare och testpiloter som på 1950-talet sprängde ljudvallen och röjde vägen för de första astronauterna.

Vad boken fram för allt gjorde var att även spränga ljudvallen rent språkligt. 

Vad var detta? Kunde man verkligen skriva så här? 

Meningarna liksom detonerade, boksidorna flög fram, jag märkte inte ens när jag bläddrade. Språket var så associationsrikt och så målande och så kul! kul! kul! samtidigt som berättelsen var oavbrutet spännande.

Den bästa beskrivningen jag läst av Tom Wolfes språk är shotgun baroque som glider över i machine-gun rococo. Det är på samma gång elegant och ornamenterat samtidigt som det är explosivt och fullständigt i samklang med nuet.

Översattes av Nils Petter Sundgren

När jag insåg att "Rätta virket" i grunden var journalistik – mind blown. Aha, det gick att skriva om viktiga saker utan att det var tråkigt en sekund.

Ragnar Strömberg citerades i en blurb på min Månpocket-utgåva: ”Tom Wolfe är en av de största underhållarna någonsin. En artist, en performer, en röst, ett språk, en värld”.

Jag började läsa i kapp Tom Wolfes journalistik.

Hans reportageböcker hade översatts till svenska av Nils Petter Sundgren och getts ut med titlar som "Trippen", "Innevänstern" och "Pumphusgänget", men jag kände inte till det. I stället läste jag de amerikanska utgåvorna med de ändlöst långa titlarna fyllda av jättekonstiga ord.

Mästerjournalisten Michael Lewis, en av Tom Wolfes arvtagare, skrev i ett Vanity Fair-porträtt att när han upptäckte Tom Wolfe genom att plocka ned en bok ur sina föräldrars bokhylla – "Radical chic & Mau-mauing the flack catchers" – så var ordet ”the” det enda han förstod. 

När Tom Wolfe 1987 gav ut sin första riktiga roman, "Fåfängans fyrverkeri", var jag med i realtid.

Om "Rätta virket" var journalistik skrivit som en roman var "Fåfängans fyrverkeri" en roman byggd på journalistik.

Tom Wolfe målade en fresk över livet i New York och på Wall Street där man betraktades som misslyckad om man inte tjänade en miljon dollar om året innan man fyllt 30 år.

Hans inspirationskällor lågt långt tillbaka i tiden. På samma sätt som Dickens och Thackeray skrev om London, eller som Flaubert, Balzac och Zola skrev om Paris, så ville han skriva om New York.

Flauberts "Madame Bovary"

När Gustave Flauberts "Madame Bovary" gavs ut i en nyöversättning på svenska 2012 var jag med i ett samtal på Bokmässan i Göteborg tillsammans med briljante översättaren Anders Bodegård och Sara Danius som skrivit förord.

Av en slump hittade jag nyligen mina anteckningar inför det samtalet. Jag vill inte göra bort mig och hade för ovanlighets skull skrivit ned min research väldigt tydligt i en inbunden anteckningsbok.

Min ingång i "Madame Bovary" blev bakvägen via Tom Wolfe. Jag var förbluffad över alla paralleller.

En sak jag strukit under var Flauberts ambition att skriva en litteratur som inte var märkt av litteratur, närmast identiskt med Tom Wolfes uppmaning om romanförfattare måste sluta sitta på bibliotek och i stället söka upp verkligheten.

En annan anteckning: när Flaubert var aktiv så var hans samtid precis lika medieintensiv som dagens. År 1889 fanns det 130 städer i Frankrike som inte hade en utan tre dagstidningar vardera. Enbart i Paris fanns det 36 dagstidningar.

Att vara i samklang med samtiden och så noggrant som möjligt beskriva den kan vara det bästa sättet att ge långt liv åt en text.

Skriva som Stellan Bengtsson spelade

Vad jag själv lärt mig av Tom Wolfe är främst två saker.

Det ena är att bejaka intuition och snabbhet. Det enda sport jag var bra i under uppväxten var bordtennis där jag tävlade i sex-sju år.

Bordtennis handlar om perceptionsförmåga, lätthet och följsamhet. Jag trodde att skrivande handlade motsatsen, men Tom Wolfe visade att man kan skriva som Stellan Bengtsson spelade.

Det andra är att fånga presens. Att jaga efter ögonblicken, frysa dem och beskriva dem så levande som möjligt.

Ett uttryck i amerikanska medier är WWTWD, en förkortning av What Would Tom Wolfe Do. Jag har ofta tänkt så.

Uttråkad av svensk musikjournalistik

Som musikkritiker började jag för sex-sju år sedan känna mig uttråkad över hur förutsägbar svensk musikjournalistik hade blivit. Nyfikenhet hade ersatts av korsord där det gällde att fylla i korrekta musikhistoriska referenser. Vågrätt 4: Gene Clark. Lodrätt 7: Donny Hathaway.

Och ingen under 45 brydde sig om vad skrevs.

WWTWD? Jag gick till bokhyllan och plockade ned en av de där artikelsamlingarna med superlång och krånglig titel, "The kandy-kolored tangerine-flake streamline baby", utgiven 1965.

Tom Wolfe skrev väldigt sällan om musik, men ett av reportage följer en ung producent som då var 23 år och skapade musik som vuxenvärlden inte förstod men som tonåringar avgudade. "The first tycoon of teen" handlade om Phil Spector, långt innan han fick kulturellt erkännande.

Förutom att språket i reportage är Wolfes kanske mest innovativa någonsin – artikeln börjar inuti Spectors huvud, hans paranoida tankar om att ett flygplan ska störta – så hittade jag där vägen framåt.

Tom Wolfe valde inte att skildra en intellektuell musiker som till exempel Bob Dylan. Han valde tonårsmagnat som ville bli rik och gjorde dansmusik med låttitlar som "Da doo ron ron".

Ögonblicket efter insåg jag vad skulle skriva om: de tiotusentals uppsträckta händer i luften under konserter med av vuxenvärlden utskälld och obegriplig EDM, elektronisk dansmusik. Musiken som spelades på studenternas lastbilsflak.

Avicii och Max Martin

Under de närmaste åren följde jag kretsen runt Swedish House Mafia, Avicii och Max Martin – allt tack vare Tom Wolfe. Jag håller de reportagen som några av mina bästa texter, eftersom jag lyckades fånga ett presens.

I alla runor över Tom Wolfe skrivs om hans klädsel. Det ger fel fokus. För även om han hade vit kostym på sig, såg han snarare ut som Peter Siepen när han skrev. Tom Wolfe bejakade det storslagna, överdrivna, okontrollerade.

Det finns en tumregel om att författare och journalist ska vara extremt sparsamt med utropstecken. Det gäller alla – utom Tom Wolfe. Han använde utropstecken som Prince spelade gitarr.

Den tionde raden i "Fåfängans fyrverkeri" lyder:

Häh-häääggggggggghhhhhh!

I sin yrkesgärning var Tom Wolfe också motsatsen till någon som sitter bakom sitt skrivbord och försöker se världsvan och sofistikerad ut. Tom Wolfe åkte buss med hippies, smutsade ned sig på dragracingbanor.

I förordet till antologin "New journalism" lyfter han fram en av sina egna inspirationskällor, Jimmy Breslin, en kvällstidningsjournalist av gamla skolan, en bulldog i torktumlad kostym.

När de båda jobbade på Herald Tribune noterade Tom Wolfe en skillnad. De upphöjda krönikörerna satt på redaktionen och tyckte saker bakom sina skrivbord. Jimmy Breslin, däremot, gick ut på gatan och pratade med folk.

Joan Didon och Lars Gustafsson

Efter mordet på John F Kennedy ägnade Jimmy Breslin sitt krönikeutrymme åt att åka och intervjua den gravgrävare som grävde presidentens grav.

Under mina 35 år i yrket har jag skamlöst utnyttjat min position som journalist till att få access till mina idoler och i sken av at göra en intervju pumpa dem på tips. Jag har varit hemma hos Joan Didion, Nik Cohn, Nick Tosches, Lars Gustafsson och Caitlin Moran.

Jag försökte i ett par decennier få till en intervju med Tom Wolfe, men misslyckades. 

Samtidigt inser jag att förmodligen lärt mig mycket mer genom att läsa hans texter om andra människor än att höra honom prata om sitt eget liv. Det var också i den andan som Tom Wolfe verkade.

Vad som driver andra människor, vad som rör sig inuti deras huvuden, kan vara mer intressant än dina egna åsikter.

Jan Gradvall är journalist och medarbetare på Expressens kultursida. Några av hans bästa reportage och artiklar finns samlade i boken "Nyponbuskar nyponbuskar hela vägen nyponbuskar".