Till slut går hela gänget till fjälls

RECENSION. Jag gillade fröjden, förvirringen och frivoliteten i Viktoria Jäderlings debut, novellsamlingen ”Åh Lunargatan”. Romanen ”Fjällets succé” gör mig än mer förbryllad. Vilket kalejdoskop av personer, scener, samtal, orter och flummigt sprakande samtidsfenomen! Det märkligaste jag har läst på mången god dag.

Enligt förlaget ”en roman om en splittrad familj där berättelsen om oss själva är viktigare än verkligheten”. Där det bedrivs ett sökande efter äkthet, andlighet och gemenskap. Om så via fejk. Må så vara. Fast jag fattar knappt ens vem den hemtenterande jagberättaren är eller vad hon heter, även om jag roas av vardagsbekymren med en gaffad toalett och försvunna köksluckor. Samt kaosdrömmar och oro för Ukraina. Lär mig en del om den ukrainsk-ryska författaren Eduard Limonov – vars bok ”It's me, Eddie” nu har rensats ut från de ryska biblioteken, läser jag i DN (6/3).

Det har hursomhelst funnits en på något fjäll omkommen Disa, mor till Herta och Henrik, även kallad Henna. Det finns en flock eller extended familj, där flera av ”karaktärerna”, som det heter nu för tiden, ofta är rätt karaktär- eller konturlösa.

Vi får ryckvisa fragment av handlingar som plötsligt bara försvinner, eller problem som aldrig blir lösta. Vi överröses av fritt flygande känslor, impulser och dialoger. Samt referenser till namn och företeelser som jag måste googla mig till för att (ändå inte helt) förstå:

En mystiker och musiker vid namn George Gurdjieff med en esoterisk lära benämnd ”The work” som mitt sekulära jag inte begriper ett jota av. Enligt författaren omfattar den ”koncentrerad dans, så kallade movements, och musik, men också matlagning, samtal och lite vad som helst.”

Här finns mycket ”lite vad som helst”. Vad i herrans namn är till exempel emotional freedom technique som innebär att man ska lindra stress genom att knacka sig själv på huvudet? Här trängs också diverse massageterapier, nagel- och skönhetssalonger. Allt till hutlösa priser.

Men emotionellt kan jag inte påstå att jag känner något för någon i det vida persongalleriet.

Det hela måste vara ett slags smått surrealistisk satir, skriven i en mild, stundom humoristisk ton. Det är rakt inget fel på Jäderlings skriv- och stilistikkänsla. Men emotionellt kan jag inte påstå att jag känner något för någon i det vida persongalleriet. Varken mediet Nastia eller den inte så änglalika hudvårdsexperten Lorelei lockar till sympati.

Dock uppskattar jag gags som kan ha med bajs, sex eller allmänt snusk att göra. Som när Rosas kille Henrik (som råkar vara oförklarat avliden i slutet) snyter sig i ett munskydd på marken när de går omkring och letar efter ett ställe som säljer mjukglass, alternativt ”crêpes eller vad som helst med nutella”.

Till slut – och det är ingen spoiler alert – går ett helt kompisgäng äntligen till fjälls där Disa ska ha försvunnit och Henriks aska spridas. I en dråplig dynamik som inte kan förnekas författaren.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.