Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Thomas Pynchon / Inherent vice

I dag ges Thomas Pynchons roman Inneboende brist ut på svenska. Läs Malte Perssons recension av originalutgåvan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

THOMAS PYNCHON | Inherent vice | Jonathan Cape, 384 s.

Thomas Pynchon, som har hunnit bli 72 år gammal, brukade vara känd inte bara för sin tillbakadragenhet utan även för att hans fans fått vänta länge på nya böcker. På gamla dagar har han dock ökat sin publiceringstakt. Endast nio år efter jätteromanen Mason & Dixon kom jätteromanen Against the day. Och nu, rekordkorta två och ett halvt år senare, kommer Inherent vice.
Den nya boken är dock inte en i raden av mastodontromaner med globala anspråk (som inleddes 1963 med V, och 1973 fortsattes med mästerverket Gravitationens regnbåge). I stället kan den grupperas med mellanromanerna Buden på nummer 49 och Vineland från 1966 respektive 1990. Som är mindre till såväl format som betydelse, utspelar sig i Kalifornien och förhåller sig till hippiekulturen.
Nytt för Inherent vice är att den är ett slags pastisch på en noirdeckare. Platsen är Los Angeles, året 1970. Mansonmorden har signalerat början på slutet för hippieeran, och den typiskt pynchonska drömmen om en utopisk lucka i rumtiden övergår, som alltid hos Pynchon, i den lika typiska paranoian. Huvudpersonen – den oftast stenade privatdetektiven Doc Sportello – anar ”hur det Psykedeliska Sextiotalet, denna lilla parentes av ljus, kunde slutas trots allt, och allt förloras, tas tillbaka in i mörkret”.
Samtidigt försöker han lösa ett fall som bland mycket annat involverar försvunna flickvänner, korrupta poliser, heroin-smugglare, falska sedlar, farliga tandläkare, sinistra surfband och Ethel Merman-älskande yrkesmördare. När The big sleep på detta sätt möter The Beach boys blir resultatet ömsom hårdkokt, ömsom löskokt. För att inte säga vändstekt eller förlorat. Intrigens oklarheter försvinner i cannabisdimmorna.
Bokens titel ger associationer till arvssynden, men är i själva verket en försäkringsterm som syftar på ett inbyggt fel i en vara. Och varan är kanske sextiotalets motkultur? Men det röks alldeles för mycket gräs i denna bok för att det ska gå att urskilja ett tydligt budskap.
Inherent vice är på det hela taget en bagatell. Men i alla fall en bagatell som ingen annan än Pynchon kunde ha skrivit.